Det förekommer att populära böcker översätts till film för de som händelsevis inte är lika lagda för att vända blad som att enbart blicka mot en fyrkant. Sällan blir dylika försök särskilt lyckade. Filmen Populärmusik från Vittula floppade, kanske därför att folk redan var less på temat när den kom.
Med filmatiseringen av Emma Hambergs (ett berg av ham?) Linas kvällsbok kan det möjligen bli annorlunda. Efter att ha sett några trailers från filmen är jag dock beredd att döma ut den. Dessutom har jag haft koll på författarinnan ett tag. Hon började som serietecknare, fortsatte sedan med sin vågade stil på den litterära scenen. Ett allmänt intryck av henne var att hon tillhörde de där flickorna som talar med mamma i telefon varje kväll och därmed underhåller någon slags tillkämpad självständighet hos sig själv.
I det jag sett av filmen om Lina för kvinnorna ordet, männen är töntiga, passiva, druckna eller säger bara dumma saker. Precis som de var i 70-tals-feministen Carin Mannheimers serie Svenska hjärtan. Vem minns inte hur annars tuffe Sten Ljunggren fick spela den harige äkta mannen allt under det att Solveig Ternström var den som drev på radhuspromiskuiteten.
Skulle tro att det här fenomenet med att förstora upp kvinnorna i serie- och filmdramer bottnar i någon slags insikt om att de i sina rollgestaltningar - bra eller dåligt? - aldrig kommer förbi den norm som Strindberg satt sina uppsättningar. I varje fall inte på den svenska teaterscenen. Ändå finns det ingen bättre utgångspunkt för en jämställdhetsdiskussion än dennes relationsdramer, vilket många fortfarande har svårt att acceptera.
