Råd på väg att kraschlanda?

Det har gått en tid sedan förändringen i Luleås politbyrå genomfördes som medförde att Niklas Nordström ställdes bredvid förste kommunalråd Yvonne Stålnacke i väntan på rollen som röd patriark i samband med att Stålnacke enligt uppgift lämnar politiken efter valet 2018. Särskilt röd har nu förvisso aldrig Nordström varit, inte för att jag vet så särskilt mycket vad han haft för sig som "oppositionsråd" i Nacka kommun och på andra ställen och uppdrag främst i Stockholmsområdet. Snarare har Niklas Nordström setts och uppfattats som en förnyare inom socialdemokratin, låt vara att han inte lyckats i den funktionen på riksplanet.

När Nordström återvände till Luleå var det dock inte som skolad lokalpolitiker han gav avtryck. Eftersom statsministerdrömmen aldrig förlorats ur sikte för denne ständige SSU-are och gymnasist, tycktes det för futtigt att ägna sig åt omsorgs- och skolfrågor och andra kärnfrågor på det kommunala planet. Följaktligen hamnade kärnkraften högst på dagordningen när det nya kommunalrådet gjorde sitt första politiska utspel. Luleå en kärnkraftskommun? Nej naturligtvis inte. Även Ukrainakrisen har avhandlats utan någon som helst lokal anknytning av kommunpolitiker Nordström.

Många har bara verkat stå och titta på vad som sker men när Nordström nu äntligen börjat visa allvar för det kommunala uppdraget har skolnedläggningar, en flytt av en återvinningsanläggning till ett bostadsområde, samt inte minst försäljning ur det kommunala bostadsbeståndet satt känslorna i svallning hos medborgarna. Orsaken är som vanligt inte politikens genomförande i sig utan hur den genomförs. Liknelsen med hur det går till när rörelsebeslut fattas som när någon skriker in "vad vill ni?" i en säck med sympatisörer är typisk för hur Lulebo-affären hanterats av Luleås S-ledning.

Att "Sveriges värste chef" anställts som VD för bostadsbolaget, sannolikt med motivet att driva igenom mycket impopulära beslut med kall hand, talar för sig. Om Niklas Nordström ska betala av på kommunens skulder (lär uppgå till 3 miljarder) eller kasta in mer kapital för Luleboförsäljningar på märkliga investeringar återstår att se. Eftersom ingen riktigt vet vad han går för i praktisk politik riskerar Luleboaffären att bli en kraschlandning för honom från ungdomsförbundstidens aldrig övergivna världsförbättraridéer. Ett nytt styre? kan då ta över i kommunen som haft röd majoritet ganska länge vid det här laget.

På turné med nygammalt budskap

Det är svårt att direkt avgöra anledningen till att det idag hållits konferens i Luleå med tema på frihandelsavtalet mellan EU och USA. Om det mera handlar om en kick-off inför hösten för den politisk-ekonomiska nomenklaturan i "Swedish Lapland", som det berörda området kallas i inbjudan till eventet. Eller om det är ett tecken i tiden att dylika ämnen som frihandelsavtal är något som diskuteras över huvudet på medborgarna, en företeelse som motarbetar eller försvårar insyn på samma sätt som mandarinväldet i EU-kommissionen.

Projektet har sedan tidigare fått åtnjuta svidande kritik genom en bestämmelse i avtalet, ISDS-klausulen, som handlar om tvister mellan stater och företag. Det är främst från vänsterhåll denna kritik avhörts, men antagligen skulle också Sverigedemokraterna skriva under på en hel del av invändningarna mot sådant som att företag ska kunna stämma stater som vill implementera sin politik.

Nyligen har en bok kommit om Sveriges politiska elit, i vilken åsikten framförs att eliternas intressen flyter samman. Allt är utbytbart: program, identitet, ideologi, principer. Politiken biter sig själv i svansen, blir alltmer beroende av konsulter, tankesmedjor m fl. En utveckling som för övrigt precis som i andra länder pågått länge också här men som författaren Bengt Ericson menar svenskarna förnekar. Man kan inte annat än hålla med.

Klart står att valet att eventort för mötet rörande TTIP-avtalet på något vis har att göra med den agenda Stockholms Handelskammare driver. Som en filial till denna finns en Norrbottens handelskammare (notera ej Svensk-lappländska) som står som arrangör för tillställningen som trots sin internationella inramning inbegriper mest lokalt folk och några representanter för riks-nivån. Jag har för drygt ett år sedan skrivit vad allt detta handlar om och vad juridiken har att vinna på att stater och företag börjar tvista med varandra. På Stockholms handelskammares hemsida erbjuds en räcka med lösningar för problem som kan uppstå i samband med handel med utlandet. Det är också denna med dess själviska VD som har mest att tjäna på ett TTIP-avtal i den nuvarande utformningen.

Dessbättre är medvetenheten i ökande ifråga om detta kontrakt. När det tröskats några gånger över Atlanten har det förmodligen kommit ut något positivt av det så att det också kan fungera i praktiken utan nödvändig hjälp från konsulter ute på yttersta högerkanten. Det borde gå att remissbehandla dylika förslag på ett bättre sätt än som skett i det här fallet och på det viset skapa någon form av folklig förankring för det färdiga beslutet. Kommissionen kan kanske blicka mot det svenska systemet.

Vid Notfjärdsbäckens källflöden

Slutet av juli är tid för hjortronplockning. Jag hamnade i detta ärende i år vid Djuptjärnen, belägen på Rutviks byamark. Djuptjärnen är också där Notfjärdsbäcken rinner upp efter sin färd ut mot havet i Granöfjärden. På vägen dit passerar bäcken Svallmyran som Bensbyns bönder förr använde som myräng, och Notfjärden som är en uppgrundad havsvik på vilka vars båda sidor åkerodling förekommit.

Notfjärdsbäckens avrinningsområde är inget som kan matcha exempelvis fjällvärldens storslagenhet och mängd av jokkar, bäckar, berg och sjöar. Men likväl är det också värt ett besök och är till skillnad från inlandets turistmagneter veritabel kulturmark. Här har människor i århundraden pressat ut av jorden de knappa resurser som funnits att tillgå, inte alltid på ett sätt kunnat föda alla, men oftast så att lön för mödan givits av det råa slitet.

Kulturlandskapet i den norrbottniska kustbygden borde värderas bättre än som sker. Det finns en gräns för hur mycket det går att ta ut av konstruerade företeelser som is- och trädhotell på ställen där stoltheten för den egna bakgrunden är mindre utvecklad. Där folk bor är sannolikheten också större att utomstående känner sig välkomna och kan ta med sig något hem i form av intryck.

Städa framför egen dörr först

Morgan Johansson, skåning, socialdemokrat och migrationsminister, har kritiserat britternas premiärminister David Cameron angående dennes ageranden för att komma tillrätta med de problem som sammanhänger med migrationen till Storbritannien. Johansson, som fortsätter i sin ministerföreträdares spår, har dock inte alltid uttryckt sig så  tvärsäkert i dylika ärenden. Detsamma gällde även Tobias Billström, också han skånepåg, som ville minska "volymerna" på invandringen.

Den politik som inleddes av Alliansregeringen i och med den så kallade Migrationsöverenskommelsen 2011 som innebar grönt kort i princip för öppen invandring och som stöddes av Miljöpartiet, fick tummen ned av väljarna i senaste valet. På annat sätt går det inte att tolka utgången av valresultatet eller valvinden. Den påföljande Decemberöverenskommelsen är inget annat än en fortsättning på denna politik som mera är att likna vid det Gustavianska enväldets devis "allt för folket, intet genom folket", Politikerna pratar över huvudet på folk, en utveckling som dessvärre inte börjades bara för några år sedan.

Klart står idag att Fredrik Reinfeldts projekt med att skapa en låglönetjänstesektor med jobbskatteavdraget som främsta pådrivande morot och öppen invandring som näringskälla, inspirerades av vad Tony Blair ägnade sig åt tio år före Reinfeldt i Storbritannien med sin "öppenhet". De fulla effekterna av detta ser vi nu där, något som David Cameron är i full färd med att städa upp efter med åratal av Labour-styre.

Ironiskt nog skulle den sittande S-regeringen i Sverige kunna ägna sig åt vad tories utför i Storbritannien just nu. dvs. skärpa upp asyl- och invandringspolitiken. Det går att sträcka sig så långt att påstå att om de inte gör det hotar politiskt kaos. Tyvärr får man antaga att någon förändring inte är i syne förrän svenska staten får sänkt kreditbetyg. Notan för detta får emellertid inte de ansvariga politikerna stå för. Det är de som godtroget fortsätter att tro på det offentligas förmåga att erbjuda lika välfärd som kommer att belastas.

Gör dig märkvärdig

Ibland är det allra mest lokala den bästa journalistiken. Jag har varit på en hembygdsfest där den mycket okände träskulptören Edvin Rönnbäck ställde ut sin konst, dock utan att själv medverka vid vernissagen. Kanske är Edvin i likhet med många andra kreativa personer i Kalix och Norrbotten rädd för att bli beskylld för att göra sig märkvärdig och väljer en låg profil av den anledningen.

Man kanske inte ska dra för stora växlar på ett litet konstevenemang, men visst är det ett problem att så mycket i Norrbotten skildras ur ett negativt sammanhang. På många håll i regionen råder dessutom adjektivförbud, en attityd som befodras inte minst av ett politiskt parti som vill avveckla såväl kulturutövande som kulturpolitik, och som dessvärre fick 25 procent av de avgivna rösterna till landstinget i senaste valet.

Fler borde göra sig märkvärdiga för att mota den besvärliga sjuka som benämnes negativism.

Den avlövade svenska högern

Något som debatterats och dissekerats under många år är socialdemokratins förfall i Sverige. Vänstern som idésystem är på det hela taget vingklippt efter sovjetsystemets kollaps och ett samhälle utvecklat mera mot tjänsteproduktion än industriproduktion. Individuella livsstilar som vuxit fram passar helt inte de mallar vänstern har att erbjuda utom möjligen en del alternativa livssätt, som handlar mera om att ställa sig vid sidan av. Socialismen duger fortfarande som samhällsanalytisk metod men knappast som program för politisk förändring.

Hur står det då till på andra kanten, närmare bestämt inom den svenska högern? Ja egentligen knappast mycket bättre. Sedan Fredrik Reinfeldt ideologiskt förskjutit sitt parti åt vänster, är detta idag mera att betrakta som ett mittenparti än ett på högerkanten. I synen på staten intas denna position snarare av centern och folkpartiet. Om det är att vara höger om man är konservativ är Sverigedemokraterna det självklara högerpartiet. Ändå är SD inte att likna vid de gamla moderaterna.

Kanske finns här förklaringen till bristen på konstruktiv idédebatt inom den svenska högern. De svenska högerdebattörerna vill för allt i världen inte förknippas med Sverigedemokraternas program. Tydligast kommer detta till uttryck på ledarsidan i Allianspartiernas husorgan Svenska Dagbladet. Undantaget Thomas Gür och kanske Per Gudmundsson är skribenterna där i huvudsak så nödiga och tillbakahållna inför orden invandring och reglering tillsammans att de nästan spricker. Rädslan för att få sparken är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Som något av en undervegetation inom svenskhögern finns en reträttpost för de med andra synpunkter än den gängse officiella synen på invandringspolitiken, ett magasin Neo. Men dessvärre lider även detta organ av samma skräck för tappade kunder som den övriga högern i landet.

Det har spekulerats över varför inte de nya moderaterna har någon Daniel Suhonen, en buse som vågar och kan utmana rådande värderingar i partiet. Förklaringen kan delvis vara att det inte ligger i högerns natur att bråka och storma alltför mycket, i alla fall inte utåt. Någon motsvarighet till skrikvänstern finns inte på andra kanten, snarare talas det där för "den tysta majoriteten". Ändå är fråga om inte någon riktig bråkstake är precis vad den svenska högern behöver just nu. Till att börja med skulle ju de nya moderaterna ta itu med interndemokratin i partiet istället för ägna sig åt grabbrekryteringar. Om moderaternas fortsatta strategi är att kapa åt sig väljare från vänster är sannolikheten stor att den lyckade sagan om nymoderaterna slutar i en partisprängning.

I byarnas värld

I trakterna av vad som måste kallas en seriös kandidat till landets vackraste plats genomförde jag sistlidna helg terräng-DM i löpning. Arrangemanget är numera ett mer eller mindre ett avsomnat koncept, något som slängs efter den klubb eller förening som händelsevis vill ta sig an det. En kombination av eget önsketänk om kortare bana och högt utvecklad amatörmässighet av eventets utformning gjorde att jag sprang fel och omkring 500 meter för långt. Morjärvs SK får skärpa sig om de ska få mig att tävla hos dem någon mer gång.

Den tid då det gick att arrangera tävlingar på byanivå verkar annars höra historien till. Det finns knappast någon anledning att begråta utvecklingen. Eller? Lämnar folk glesbygden och de som finns kvar där heller knappast varit utanför byn, ja då håller heller inte arrangemangen ihop. Det finns otaliga exempel på detta. Frågan blir till slut om det går att driva några verksamheter överhuvudtaget på landsorten.

I Morjärvs centrum finns som en konsekvens av före detta MP-språkröret Peter Erikssons styre i Kalix ett byakontor (han bor själv i närheten). På ett mer tättbefolkat ställe skulle det ha hetat kommundelskontor. Som det verkade när jag var in där liknade stället mer en övergiven fritidsgård. Coop-butiken i samma byggnad var desto mer besökt och hade enligt kooperationens vana ordning på varorna. Alltid något.

En statistisk midsommarlögn

I veckan, lagom till midsommar, kom föga intressant statistik framtagen av Medlingsinstitutet som påvisar skillnader i lön mellan män och kvinnor. Viktad efter bransch är den totala skillnaden närmast försumbar mellan könen, ca. fem procent. Över hela fältet utan hänsyn till sektor, yrke eller utbildning är skillnaden omkring tretton procent.

Det är den sistnämnda siffran de mest rabiata jämställdhetsivrarna eller feministerna hakar upp sig på. Med den förändringstakt som råder ifråga om utjämning av lön könen emellan är inte jämställdhet uppnådd på området förrän om 60 år. Frågan om det är ens ett önskvärt mål att uppnå.

Vad statistiken heller inte säger något om är hur skillnaderna slår med hänsyn taget till inkomst överhuvudtaget, med vilket menas inräknat olika former av stöd, bidrag, pension m m. Det är ett känt faktum att männen dominerar i toppen av samhällspyramiden, men också att de gör det i stort antal på samhällets botten. Sådana kalla fakta verkar inte intressera genuspedagogiken.

För att nå bakom de ständigt återkommande statistiklögnerna krävs numera mindre forskningsinsatser. Det som lanseras som otvetydig sanning  på morgonen blir alltoftare till smulor när den manglats av den kritiska samhällsanalysen fram på eftermiddagen. I grunden är detta en positiv utveckling då den skapar vakna medborgare. Vad som är negativt är att misstänksamheten mot det offentliga ökar och tilliten minskar.

I skuggan av Luleå-Stalin

I partiledardebatten som i skrivande stund pågår är det svårt att urskilja vem som egentligen axlar statsministeransvaret i Sverige. Den sittande regeringen med dess ordförande Löfvén gör det knappast eftersom socialdemokratin lagt sig till med strategin att opponera mot den politik de inte vill bedriva. Mycket mer än så blir det inte av den forna stormakten inom svensk politik: inte säger det mesta.  Budgeten som röstades igenom är borgerlig. Man ger sig på denna som alibi i utevaro av egna idéer. Det blir mest en massa prat.

Snarare ser det ut som om Anna Kinberg Batra iklätt sig statsministerkostymen. Nog finns det väl en tanke med detta konsultmoderater som agerar i bakgrunden. För varje dag som går med det rådande läget plockas S-partiet ned bit för bit. För inte kan väl en hel regering prata sig fram till nästa budgetomröstning!? Om Kinberg Batra har någon utmanare så är det väl Jimmie Åkesson, som gått i den förmodligen bästa skola en blivande toppolitiker kan få: kommunpolitiken.

Den lokala politiken med sin historia av röda patriarker och "starka män" är annars mest en källa till spektakel och drift med dess aktörer. I Luleå är det tänkt att före SSU-ordföranden Niklas Nordström ska fasas in som ledande pamp på jobbet som kommunalråd med fortfarande sittande råd Yvonne Stålnacke som ledsagare. Jag är inte så säker på att de kommer att bli så, vilket jag redogjort för tidigare.

Nordström har hamnat i blåsväder (även om inte så många ur valboskapen som utgör hans stödtrupper verkar bry sig) sedan han tagit kontakt med opponenter mot kommunledningens avsikt att sälja ut delar av hyresbeståndet ur det kommunala bostadsbolaget.. Det är som en brukspatron agerat, "kom till mig så löser vi det hela" har tanken gått. Men ska en ort hänga fast vid brukstraditioner så blir dess ledare också därefter. Arbetsmarknaden i Luleå domineras (fortfarande) av fyra stora aktörer: SSAB, kommunen, universitetet och flygflottiljen. Medelstora företag är frånvarande eller ointressanta.

Bakom allt spökar förstås Luleås egen Stalin vars personliga monument över sig själv, nya stadsdelen Kronan, ska förverkligas till varje pris, kosta vad det kosta vill. Men försäljningen och intresset för lägenheterna och husen går tungt och är ljumt. Skälet är förmodligen att importen av människor från inlandet som varit kärnan i Karl Petersens expansionspolitik inte förslår nog att utveckla kommunen i enlighet med uppsatta mål. Och då hjälper det inte att sälja av tillgångar för att betala det hela även om beslutet är principiellt rätt utformat i detta fall.

De förutspådda toppjobben uteblir

Före detta migrationsminister Tobias Billström uppges som stark kandidat till posten som chef för "International Centre for Migrations Policy Development". Organisationens långa namn ger mera uttryck för de i politikerskrået ingåendes alltmer växande problem med att hitta på arbetsuppgifter än att utföra uppdrag i en verksamhet som efterfrågas och behövs. I övrigt har jag inget att säga om Billströms engagemang.

Men det ständiga snacket som fortgått sedan förra regeringen lämnade in om toppjobb som väntar ute i världen för de arbetslösa (dock inte medellösa) ministrarna tarvar en ytterligare utredning. För majoriteten av dem har det funnits möjlighet att återgå till sysslor inom sina respektive partier. För andra verkar det inte bli några internationella uppdrag som det ser ut.

Fredrik Reinfeldts konsultarbete i bakgrunden i det egna partiet är möjligen något att fylla ut CV:n med. I långa loppet är det nog inget annat rejält jobb som väntar än något i stil med verkschef eller ordförande i ett statligt bolag. Allt annat skulle förvåna mig. Carl Bildt har återgått till sin kringflygande tillvaro som frilansande konsult i utrikesfrågor och Anders Borg, ja han har ett styrelseuppdrag inom Kinnevikskoncernen. Inget särskilt efterfrågat gäng på den internationella arenan således.

Till de moderata toppolitikernas försvar ska sägas att det knappast sett bättre ut på den andra sidan. Mona Sahlin skulle få någon slags anställning i allra högsta divisionen inom fackföreningsvärlden. Av detta blev intet men Rörelsen betalar ut ett  ordentligt tilltaget apanage ändå till sin avdankade drottning så hon klarar sig. Göran Persson är ordförande i Sveaskog och föreläser bland annat.

Bättre var det förr på den tiden Sverige kunde vaska fram toppdiplomater som Hans Blix och Rolf Ekeus. För att inte tala om Dag Hammarsköld. Från våra grannländer finns det avdankade rikspolitiker där som är efterfrågade på ett helt annat sätt på den internationella arenan än här. Svenskar är inte efterfrågade utomlands, i varje fall inte inom politiken. Och bättre ser det inte ut framöver med klantigheter i samband med handelsavtal i färskt minne och talet om att bli en humanitär stormakt.

Nygammalt tillskott på den litterära arenan

På senare tid har en författare från Norrbotten dykt upp på den litterära parnassen. Andrea Lundgren skriver om skogen men bor på Södermalm heter det i en enkel sammanfattning.

Ibland finner jag detta vara en lite väl abstrakt kombination även om den inte är ovanlig. Böcker skrivs i staden men börjar i landsorten är ett påstående jag hört förut. Varför är det så? Var det inte Horace Engdahl som sa att det skrevs bättre böcker när författarna var taxichaufförer, alltså hade en helt annat relation till verkligheten än den idag förekommande bland skribenterna.

Förmodligen handlar det mer om kontakter och miljö än om vad man skriver om eller kommer ifrån. Det litterära kvinnliga geniet har en helt annan möjlighet att bäras fram från huvudstadens storstadskvarter än i någon mindre håla i Norrlands inland. Även om det inte meritlöst att komma därifrån. Det borde inte betyda något var författarna bor med dagens teknik tillgänglig. Ändå bosätter många av dem på samma ställe.

Märkligt monument i Karlsvik

Idag firas segern i det stora fosterländska kriget i Ryssland. Freden firades igår i resten av världen. Särskilt mycket uppskattning verkar dock inte Vladimir Putin få för sina militärparader på det som benämns Röda torget. Inbjudna besökare har uteblivit från firandet.

Det är alltså ett isolerat land som uppmärksammar sig självt idag. Om man borträknar Norrbotten vill säga. Jag brukar lite skämtsamt benämna denna region en västrysk exklav då den har gräns mot Norrlands Rio Grande Skellefteälven, har en liten säregen familjestruktur på många håll, den ryska taigan sträcker sig in i regionen, och, inte minst, tidigt i historien snarare löd under ryskt-novgorodiskt styre än under svenskt. Någon har menat att det medeltida Särkilax kapell utanför Övertorneå var en utlöpare av den rysk-ortodoxa kyrkans omfång. Och otroligt är väl inte det eftersom karelska inbyggare redan på 1000-talet invandrat till Tornedalen och kan ha tagit med sig sitt religionsutövande dit.

Om denna bakgrund kan ge en förklaring till att en sten igår avtäcktes i Karlsvik utanför Luleå för att minnas de sovjetiska soldater som fördes genom samhället från tysk fångenskap på väg hem efter krigsslutet är kanske att dra det hela för långt. Frågan måste ändå ställas: varför deltar man på svensk mark i firandet av den rysk-sovjetiska segern när det inte görs på andra håll?(evenemanget följs upp med en "manifestation" i Luleå ikväll). Fick jag bestämma skulle ett monument uppföras över de så kallade Kirunasvenskarna vars öde säger mer om de svensk-sovjetiska relationerna under andra världskriget än någon enstaka händelse som råkade utspela sig här.

Bricka i utdraget strategispel

Den av en del efterlängtade vårbudgeten har presenterats. Regeringens flaggskepp in i politiken som ska leda till att den har eget ett underlag att utgå från istället för den borgerliga som gäller sedan omröstningen i december, är emellertid inte mycket att hänga i julgranen när man betänker att oppositionen avser utnyttja sin möjlighet att obstruera i frågor utan för rambudgeten och i lagstiftningsfrågor.

Stefan Löfvén har därmed en fortsatt svår sits. Och någon vidare förhandlare har han heller inte visat sig vara. Extravalsutspelet visade sig vara en chansning som inte gick hem då det inte alls hade lett till att Socialdemokraterna skulle ha blivit ett 35-procentsparti, utan snarare att Sverigedemokraterna fått 20 procent av rösterna. Därför blåste Löfvén av det hela i sista minuten. Precis som han brukat göra i de nattmanglingar med hans motparter på arbetsmarknaden när förhandlingsslutdatum närmat sig.

Det går att fundera över varför Fredrik Reinfeldt släppte fram denna regering med en novis inom politiken i spetsen. På vissa håll pratas det om att den store strategen valde att  ge Socialdemokraterna chansen som odugligt regeringsalternativ i syfte att sabotera för sig själva en gång för alla. Med målet att plocka ned dem som statsbärande parti, och sedan låta hans eget parti återkomma till makten utan allvarlig konkurrent kvar.

Synd då att Reinfeldt - i likhet flera andra svenska politiker före honom - skaffade sig verkligheten som fiende och beredde väg för en politisk kraft som till stora delar består av avhoppare från hans eget parti.

Störst. bäst och vackrast

I en notis tidigare här på bloggen har jag skrivit om planerna på en skidtunnel i Piteå. Jag spekulerade då i att denna idé verkade så korkad att den mera måste handla om någon form av PR-trick. Om kylanläggningar för snö måste byggas nära polartrakterna så är inte tanken särskilt sund.

Nu visar det sig att projektet fortskridit framåt och att en privat entreprenör går in med pengar i det hela. Dessutom ska självaste Charlotte Kalla gå in som delägare.

Inget fel så långt. Men tunnelbyggarna kommer att möta hårdaste konkurrens. I dagsläget finns förvisso endast en skidtunnel i landet, i Torsby. Under uppförande är dock en skidanläggning för året-runt-bruk ute på Kviberg Park i Göteborg. Även på andra orter, främst där snötillgången är problemet, smids planer på skidtunnlar. Ett mycket intressant projekt som ännu inte verkar ha tagit form rör planer på att nyttja oanvända delar av tunnelbanesystemet i Stockholm till skidåkning. Någonstans på Södermalm ska nedgången till den arena för längdskidåkning som förmodligen får den största kundgruppen i branschen förläggas.

Piteplanerna ter sig i det perspektivet som ganska övermodiga. De verkar mera härröra från småstadskomplex som är vanliga på orter av Piteås storlek och belägenhet. På senare tid har det också börja talas om att bilister som färdas längs E4:an åker förbi stan. Jag hör till dem som ofta undrat varför infarterna till staden byggts så att de ger intrycket av att besökaren är på väg in i en veritabel metropol, när det faktiskt handlar om ett rätt ordinärt norrländskt brukssamhälle.

Sveriges farligaste man?

För en tid sedan väckte avslöjandet om ett speciellt kvinnoregister uppmärksamhet. Kvinnor som sökt skydd undan misshandel har av rättsvårdande myndigheter kategoriserats, i vissa fall med åtföljande kommentarer om personliga (negativa) egenskaper.

Värre än detta är dock att materialet i registret använts för forskning utan föregående etikprövning. En Henrik Belfrage, ibland kallad kriminolog, har begagnat sig av uppgifterna i som han menar goda ärenden. Enligt honom själv står han på de misshandlade kvinnornas sida. Det finns anledning att skärskåda påståendet.

Belfrage har även ägnat sig åt forskning som syftat till att åstadkomma farlighetsbedömningar av personer med psykiatriska diagnoser. För att uttrycka det lite förenklat har han i sin teoribildning gift ihop den marxistiska historietolkningen med Sigmund Freuds omdiskuterade driftsteori. I förlängningen av hans forskning utvecklas patienterna inom psykiatrin därför på sikt till livsfarliga våldsverkare som söker upp sin vårdgivare i skadliga syften. Följaktligen måste dessa spärras in och hållas utanför samhället.

Man kunde i sammanhanget kanske också fundera över varför självmordsbenägenheten i yrkesgruppen psykiatriker är större än i någon annan jämförbar profession. När "Moderaternas justitiekommitté" höll seminarium på ämnet psykiskt störda lagöverträdare för något år sedan torgförde Belfrage uppfattningar om att psykiskt sjuka patienter går att sammankoppla med allsköns elände i världen. Från de andra närvarande psykiatrikerna hördes föga av öppen kritik mot dessa slutsatser och ståndpunkter. Frågan som måste ställas är därför om en farlighetsbedömning måste göras av någon som sprider dylika uppfattningar?

Min uppfattning är att detta inte behövs. Henrik Belfrage är något av en främmande fågel inom den psykiatriska världen. Personen ifråga verkar mer drivas av att förekomma i media där han också lanserar sina så kallade forskningsresultat, och att tjäna en god hacka. Inte sällan faller också mediautspelen utanför kompetensramen, kändisbehovet är inte oansenligt alls. På allt detta talar tjänstgöringsorten (Sundsvall) sitt tydliga språk: i Norrland brukar de hamna som alla andra vill bli av med.

En enda anledning att avveckla landstinget

Minister Shekarabi vill ta uti med regionfrågan. Detta är bra mot bakgrund av flera års ointresse i ämnet från regeringsföreträdare. Frågan är om han får så många med sig.

Shekarabi vill inte avveckla landstingen, utan strävar mer efter att åstadkomma storregioner som även framgent ska väljas representanter till. Detta är tolkningen, som säkert är förhandlingsbar den med.

En enda anledning att skrota folkvalen till landstingen i dess nuvarande form finns emellertid i Norrbotten: Anna Stina Nordmark Nilsson. Nordmark Nilsson är gruppledare för centern i landstinget, men den politiska hemvisten är egentligen ointressant då hon mera skaffat sig rykte som avskydd chef först inom landstinget, sedan på Vägverkets regionkontor i Luleå, för att sluta som bortjagad VD från Företagarna i centralt i Stockholm. Någon som gör sig omöjlig i alla andra sammanhang ska absolut inte kunna dumpas i politiken, men inom landstingets församling är detta uppenbarligen möjligt.

Det finns lite uppgifter från studentkamrater till Anna Stina Nordmark Nilsson om en som knappt märktes bland andra på Institutionen för Arbetsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet. Jag förvånar mig över detta ibland, att kvinnor som tar sig fram i karriären ofta börjar på detta vis, med någon form av kompetensavsaknad. Media har även rapporterat om styrelseuppdrag som sätter jävsförhållanden ifråga angående Nordmark Nilsson. Personen är symptomet i det här fallet, systemet är problemet. Problemet heter landstinget, tänk över det Shekarabi.

En Norrlandsregering?

Hösten efter valet 2010 ventilerade jag en del synpunkter på den dåvarande regeringens regionala sammansättning, och kunde då konstatera att denna hade en tydlig Stockholmsprägel.

Detsamma kan man inte säga om den nuvarande regeringen, vars betoning på statsråd med norrländsk anknytning sticker ut på ett markant sätt. Utrikesministern kommer från Lycksele, statsministern är ångermanlänning, landsbygdsministern är hemmahörande i Haparanda. Sen har vi en "framtidsminister" med jämtländskt påbrå. Det finns någon till norrlänning i regeringen också som befäster det faktum att laget allt annat kan anklagas än för Stockholmscentrism.

Frågan är om detta är önskvärt? Kompetens eller rättvisa, ett val som måste göras? Jag tycker kvalitén på statsråden från den nordliga landsdelen måste diskuteras mer ingående. Jag går inte närmare in på person, men den som vill borde ändå jämföra Thorbjörn Fälldin med Stefan Löfvén, som arbetade hårt på att komma över sin bortkommenhet medelst att läsa in sig ordentligt i ämnena. Följaktligen har Fälldin skrivit in sig i historieböckerna som den mest kunnige statsministern i sakfrågor i modern tid. Kanske något att tänka på för alla dessa maktens tjänare som dagligen matas med strategier av PR-konsulter och egna medarbetare.

Saudiaffären och svensk mentalitet på 2000-talet

Det är lätt att falla i fällan och relatera de senaste turerna i handelsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien som ett utslag av moralisk stormaktspolitik. Denna vars ursprung brukar ledas tillbaks till "1812 års politik", lanserad av Karl XIV Johan (jag menar att den går att härleda ännu längre bakåt i tiden) inbegriper sådant som höga principer som ställs över krassa ekonomiska intressen, en form av ideal som endast kan formuleras av en världsregering.

Idag vet vi att de svenska världsförbättrarambitionerna aldrig saknat också ekonomiska motiv. Under den militära Stormaktstiden var kriget ett sätt att försörja och underhålla en samhällskast som mest berikade sig själv och inte landet, trots Gustav II Adolfs påstått religiösa motiv för att gå in i trettioåriga kriget. Under forn-, vikinga- och tidig medeltid blandades statsbyggande och kristendomens spridande med rena rövartåg. Efterkrigstidens moraliska stormaktsföretag som nådde sin kulmen under Olof Palme, och som vidgade Sveriges handels- och politiksfär till tredje världen, hade givetvis också ekonomiska intressen i botten.

Vad som gör förhandlingarna med saudierna unikt i förhållande till de tidigare försöken pådyvla omvärlden sina storsinta idéer, är att motparten av allt att döma inte är intresserade av att ändra i sina inre angelägenheter som en konsekvens av relationerna med svenskarna. På något sätt sammanhänger den svenska hållningen med migrationspolitiken. Bortsett från att rehabilitering av många som kommer hit kostar stora summor och kräver exportinkomster, så tycks den lättförklarliga principiella tankegången bli att vill vi ta hit nästan vem som helst så kan vi göra affärer med vem som helst.

Hela historien med Saudiavtalet går därmed att förklara, något analytiker i andra länder sannolikt redan varit i färd med att förklara. Hur regeringen ska komma ur det hela med hedern i behåll är en gåta. Någon ansvarig måste förmodligen lämna sin post. Själv undrar jag mest just nu om de som kallar sig oppositionen smider några planer på en misstroendeomröstning.

Tvättäkta högerman ut ur garderoben

Det är  inte ofta jag orkar kommentera alla amatörmässiga dumheter som florerar i dagstidningspressen i Norrbotten numera. Sedan en tid har dock det ena stora bladet i regionen en ledarskribent som väl kan sägas uppfylla kriterierna på en skribent vars förmåga knappast befrämjar till ytterligare läsning.

Tidigare i veckan skedde emellertid det intressanta att han kom ut som högerman genom att vilja klassa den aktuella strejken bland Norwegians personal som "samhällsfarlig". Det är som vore man tillbaka i 1800-talet, före decemberkompromiss, arbetstagarinflytande och fackföreningar överhuvudtaget. Och detta i ett land där arbetsfreden utgör regeln mer än undantaget än i något annat västeuropeiskt land.

Argumentet bakom att vilja förbjuda strejker brukar vara att "tredje man" drabbas. Men att gömma sig bakom diffusa grupper är inget annat än ett trick i syfte att dölja sina verkliga intressen och vem ens arbetsgivare i slutänden är.

Norrbottens-Kurirens ledarsida mäler genom sin brukspatronattityd ännu en gång ut sig som landets kanske mest framträdande representant för skrikhögern. Är det förresten inte snart dags att avskaffa yrket ledarskribent?

Instängda i bönhuset

För närvarande genomgår annonseringen efter personal till Luleå Tekniska Universitet ett nytt skov på sidorna med rubricerade jobb i Dagens Nyheter. Lärosätet sticker ut på så vis att man verkar söka efter folk med ljus och lykta; ingen annan akademisk institution  i landet är tillnärmelsevis lika i avsaknad av studenter och forskare med tillhörande administration som Luleå Tekniska Universitet att döma av de desperata utspelen i landets största morgontidning.

Anledningen till detta förhållande är flera. Först och främst att resurserna på orten inte räcker till för att upprätthålla kvalitativ undervisning och forskning vid lärosätet. För att uttrycka det drastiskt räcker inte begåvningsreserven till i närområdet. Lösningen på problemet har blivit att satsa på en "internationell" profilering av verksamheten. Genom att locka forskare och studenter från övriga delar av världen till Luleå är tanken att slå två flugor i en smäll: att visa övriga Sverige vilket framstående akademi den lilla Bottenviksstaden har, och att etablera en säker källa till sysselsättning på orten undandragen besvärliga ekonomiska konjunkturer.

Sanningen ifråga om den första strategin kan lätt avfärdas med att det inte är några större stjärnor som söker sig till Luleå för att forska och studera. Snarare är det överblivet som hamnar där. När det handlar om det regionalpolitiska delen så borde kanske verksamhetsstrategerna fundera mer över hur många som får jobb i regionen efter avslutad utbildning.

Det för oss över på frågan om högskolans så kallade tredje uppgift: samverkan med det omgivande samhället. På bilden ovan manifesteras nog vad som var tänkt att bli spjutspetsen för universitetet in i stan från campus ute på Porsön, ett "Vetenskapens Hus". Om det som pågår inne i byggnaden - som hade gjort sig bättre som saluhall - tilltalat andra än de med direkt anknytning till Luleå Tekniska Universitet, är svårt att säga. För egen del känns hela idén med ett vetenskapshus som ganska, för att inte säga mycket, överdriven.

Finns det ambitioner om att utveckla närsamhället medelst akademiska institutioner bör nog arbetet i första hand inriktas på att inte störa de befintliga inrättningarna. Ingen är nämligen betjänt av en stadsmiljö som tappar alla sina besökare.