Lågkonjunkturen som vi för närvarande genomgår slår hårt över i stort sett hela fältet. Det är inte bara de konkurrensutsatta privata företagen som har problem, utan också kommunerna. Än så länge väntar vi dock på att det statliga myndighetsväsendet ska beröras av vad som pågår.
Med all rätt och enligt den ekonomiska skolboken håller finansministern hårt i pengarna vad beträffar räddningsaktioner till kommuner och landsting som hotas av stora underskott. Dessa gör bäst i att försöka lösa sina problem själva. Och visst finns det de som gör det också. Inte i Luleå dessvärre där ett ombyggnadsprojekt av lokalen för ishockey pågår mitt i värsta krisen.
Tidigare fick hockeylaget köpa anläggningen till rabatterat pris och med hyran betald. Luleå kommun är således ändå på sätt och viss involverad i det hela. Och eftersom det talas om Luleå hockey som kommunens starkaste varumärke så lär inte de politiska företrädarna släppa greppet om detta guldägg i första taget. Om det nu är något guldägg.
Vidgas perspektivet till hela elitserien är frågan om inte verksamheten i stort är kraftigt subventionerad, med lagen som lokalklenoder som i likhet med Volvo och Saab eventuellt inte är konkurrenskraftiga på marknaden. På orter där hockeyn är stark, och jag betvivlar att den står särskilt stark längre ens i Luleå, är detta synsätt ofta det förhärskande i offentliga sammanhang.
I praktiken torde det emellertid stå till på ett annat sätt. Om den ekonomiska kristidspolitik som säger att lågkonjunkturen endast är ett uttryck för ett återställande av de extravaganser som högkonjunkturen ställt till med så borde det inte byggas om på Coop Arena idag. Det utbud som förströelseindustrin kan erbjuda numera motiverar dessutom inte argumentet "bröd och skådespel" åt folket som tröst i eländet. Istället ska vi nu ta tillfället i akt och fråga oss om vad vi egentligen behöver Luleå hockey till.
