Det kommunala bostadsbolag som äger fastigheten jag bor i har hastigt och lustigt gjort sig av med hela områdets lägenhetsbestånd. Länge har det klagats över det eftersatta underhållet, inte minst de fläktlösa köken och läckande taken ställer till förtret hos många av de boende.
Det kan inte bli mycket sämre var den allmänna meningen på mötet jag var på igår där det informerades om försäljningen, något som är ett kraftigt underbetyg till förvaltaren Lulebo. Vad värre var, mötet annonserades ut endast en dag före vad som var tänkt att talas om där, och när kontraktsinnehavarna kom hem till sina lägenheter väntade ett brev med skriftlig information om den nya ägaren och vad som skulle bli vid det gamla, dock ingenting om eventuella hyreshöjningar och planer på renoveringar.
Således handlade det om en klassiskt machiavellisk strategi vid genomförandet av den obehagliga delen av affären: informationen till de närmast berörda. Snabbt och i små steg skedde denna. Men man får också det man valt, och med detta syftar jag främst på det sossestyre som funnits hur länge som helst i kommunen. Bossarna bakom detta har vant sig vid att förhålla sig till sina undersåtar på detta vis, nämligen att fatta beslut över huvudet och sedan föra ut politiken i efterhand som något i grunden gott.
För egen del har jag argumenterat en del för att göra om områdets bostäder till bostadsrätter, men denna idé har inte hamnat i god jord. Lite bättre kommunikation med det kommunala bostadbolaget hade kanske kunnat leda till att denna kunnat förverkligas när nu ändå detta ville sälja. Särskilt mycket pengar fick under alla omständigheter säkert inte Lulebo för det de avyttrade.
