När psykiatrisamordnaren Anders Milton gav sig in i det till synes omöjliga projektet att få till stånd en strategi för samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder kunde han tidigt notera två stora problem inom den svenska psykiatriska vården: många idéer om hur denna borde bedrivas och många känsliga personer i yrket
Med egen erfarenhet som klient inom gebitet kan jag inte annat än hålla med. Vägarna till boten av den sjuka själen är sannolikt lika många som de som arbetar inom facket. Det är i skenet av dessa fakta som Tomas Erikssons debattartikel ska läsas.
Klart att karln får uppmärksamhet för sitt utspel. Kognitiv beteendeterapi med dess fokus på det observerbara står i motsatsställning till den psykodynamiska skolan som mera uppehåller sig vid det undermedvetna och bortträngda minnen.
Någonstans måste det ändå gå att fråga sig vart individens egen roll tar vägen i dessa frälsarläror. Gemensamt för de båda kan nämligen sägas vara att ingenting finns bortom sjukdomen, med påföljden att den som underkastar sig någon av behandlingsmetoderna har att se fram emot antingen en tillvaro av plågsam självkritik eller oändligt tal.
