Regeringen med Carl Bildt i spetsen berömmer sig för att ha fått loss en svensk straffånge med hjälp av framgångsrik tyst diplomati. Det vanliga när denna förhandlingsmetod använts är annars att de som inte får komma hem råkat illa ut på grund av behandling som krockar med vår västerländska uppfattning om vad humanism är. Så är knappast fallet med Annika Östberg, något denna artikel gör klart.
Hon har för de brott hon begått suttit av nog med år och hon är nog vid det här laget också färdigkorrigerad (som det skulle kunna heta om målet med amerikansk kriminalvård). Säkert har det också varit den svenska regeringens uppfattning. Men det är inte dennas uppgift att ta sig an ärenden av dylikt slag, särskilt inte i en demokrati. Som tårta på allt kostade Östbergs hemresa de svenska skattebetalarna en bra bit över en halv miljon. Den tysta diplomatin mycket troligt ännu mer.
Att det handlar mycket om pengar i det här fallet överensstämmer också med de uppgifter som sagt att Kalifornien inte har råd med nuvarande antal fångar i delstaten och därför släppt Östberg. En del får kosta mycket men uppenbarligen inte för mycket är den slutsats som går att dra av detta.
Att sedan landets största och av någon betecknad som landets malligaste morgontidning försöker dra paralleller mellan det här och den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea måste anses som en blunder av sådant format att hela kampanjen för denne nu skadats allvarligt.
