Idag jublas det nog i Piteå sedan länsstyrelsen sagt ja till den jättelika planerade vindkraftparken i Markbygden. Det återstår ändå en del processande i frågan, bland annat drabbas rennäringen av projektet. Av många kommentarer att döma så ses det hela som återigen ett exempel på utsugning av norra Sveriges resurser. När vindsnurrorna är färdigbyggda försvinner produktionen från regionen och kvar står dessa med ett minimum av underhållsbehov som ger jobb på orten åt endast ett fåtal. Det som kommer ut av anläggningen i form av el försvinner söderut i syfte att försörja industrier och annan konsumtion där. Mönstret känns igen.
Jag ser det hela på ett lite annat sätt, lite som en relik från andra satsningar som visserligen inte blev av men ända kan sägas känneteckna hur många i nordligaste Sverige ser på hur industriell utveckling bör bedrivas. Såväl Stålverk 80 som aluminiumsmältverket i Piteå var typiska exempel på detta, och idag är det väl ingen som av ekonomiska skäl begråter att dessa svulstiga planer aldrig förverkligades. Däremot tycks inte idén om att vara större än störst ha somnat av hos norrbottningarna.
Ett mindre vindkraftprojekt på Fårön utanför Piteå försvann så att säga i hanteringen när planerna om Europas största vindkraftpark började ta form. Hur det går där vet jag inte. I alla fall verkar det inte särskilt intressant att skriva om något som kommer helt i skuggan av vad som är pågår. I Storön utanför Kalix har det uppförts en vindsnurra men inte heller den tycks vara värd särskilt mycket uppmärksamhet. Vad jag vet så är då ett andra kraftverk på gång att sättas upp där.
Om småskalighet är ett motto för det parti som inom regeringen verkat mest för en utbyggnad av vindkraften så borde inte anläggningen i Markbygden byggas alls. Utöver risken som tas att allt kan sluta i ett jättelikt ekonomiskt fiasko så missgynnar bygget en demokratisk utveckling som kunde ha tagit fart om lokalsamhället i någon form kunde ha tagit hand om vindkraftsresursen genom mindre anläggningar men i större antal. Som det ser ut just nu hamnar vindkraftutbyggnaden i Norrbotten i ett läge som för tankarna till Sovjetunionen. Och det i Piteå kommun där man inte sällan berömmer sig av sin starka lokala förankring.
Sett i ett större sammanhang handlar ändå kanske hela frågan om något helt annat. Med vindkraftparken i blåshålet i ödebygden väster och söder om stan beräknas eluttaget som går att göra från Lule älv bräckas, och det är sannerligen inte dåligt. Var det någon som sa att piteborna någonsin kommer att ge upp tanken att bli större eller värre än staden i norr?
