Idag har det rapporterats om arbetslöshetsstatistiken ur ett genusperspektiv. Och ett inte tidigare obekant mönster träder fram: när konjunkturen går ned är det främst män som drabbas och blir uppsagda.
Skälet är förstås att männen är överrepresenterade i den konkurrensutsatta sektorn. I goda tider pratar inte minst feminister om lönenivån i den kontra kvinnolöner oftast intjänta i den offentliga sektorn. Än har ingen Schyman, Stark eller Lundby-Wedin konfronterats med detta faktum. Skulle någon av dem avtvingas en åsikt i ämnet misstänker att det kommer att komma ett högst intetsägande svar.
Detta om något borde vara ett intressant debattämne som torde smula sönder feminismens retorik om kvinnan som offer och i underläge, för vilka är det nu som får se ett kraftigt tapp i sin löneutveckling?
Den empiriskt upplagda lönestatistik som används i syfte att belägga eftersläpande löner för kvinnor är för övrigt missvisande eftersom den inte tar hänsyn till de som inte ens går på a-kassa. Jag har inte sett någon statistik för könsfördelningen i gruppen sjukskrivna eller med sjukersättning, men jag misstänker att en gammal sanning lär komma till användning för att beskriva förhållandet dessa siffror uttrycker: många män i toppen men i botten också.
