Länge var det så inom längdskidåkningen att det hörde till sporten att tävlingarna skulle dra ut på tiden. Individuella starter var vanliga och i de i vilka gemensam start användes var start och mål nästan alltid placerade på skilda orter. Särskilt det sistnämnda gjorde tävlingarna svårarrangerade.
En topp för dessa tävlingsformer nåddes mellan åren 1975 och 1985. Sedan började först skatestilen och sedan mer komplicerade vallningstekniker förändra skidåkningen. Den nordiska/ryska dominansen bröts och kontinentaleuropéer blev allt vanligare i prislistornas högre delar.
Längskidåkningen blev en arenasport under 1990-talets gång. Sprintlopp och gemensamma starter i de längre loppen är något vi fått vänja oss vid. Femmilen som kunde avgöras av såväl vädret och vallningen som speciella tåg längs banorna, är mest ett minne blott. Följaktligen har stora europeiska cykelnationer framträtt bland skidelitens åkare.
Dock. Norrmännen håller stånd mot utvecklingen med sin klassiska femmil i Holmenkollen varje år. Detsamma gäller de sturiga dalsmasarna med sitt varvningsfria Vasalopp, och för all del också italienarna med sjuttiokilometersäventyret benämnt Marcialonga. Största hoten mot dessa kulturbevarare är nog snarast alltmer bristande tillgång på snö.
