I helgen har det varit invigning av Kulturens Hus i Luleå. Ett nytt bibliotek och av många efterlängtade konsertsalar tillhör de blivande attraktionerna. Redan har dock hörts kritik mot att det inte går att ha teater eller balett- och operaföreställningar i lokalerna. Riksteatern kommer inte till Luleå.
Det har framställts som om kulturhuset är något som det kämpats för i femtio år. Det är sant. Men det har också hänt saker genom åren. Norrbottensteaterns gamla scen i Hermelinsskolans aula har restaurerats, ett teaterhus har byggts och en bra konsertlokal finns sedan ett antal år ute på högskoleområdet.
Så frågan är förstås vad vi ska med huset till? Kommer det måhända att bli ytterligare ett i raden av socialistiska skrytbyggen? En del talar för detta. Något som är helt säkert är att kulturhuset kommer att bli det ultimata testet på om man bidrar till regional utveckling genom att bygga bra hellre än att eftersträva att det ska finnas jobb för de som ska bo i ett visst område.
Det sägs från en del håll att det måste finnas ett visst utbud i form av service, kultur och bostäder om folk ska stanna kvar ute i periferin. Säkert ligger det mycket i det. Men detta får inte komma i första hand, ty konsumtion av vad det slag det vara månde måste vara en funktion av arbete. Kultur har således inget egenvärde men heller inget avgjort nyttovärde.
