I måndags inleddes förhandlingarna i Vaxholmsmålet i EU-domstolen. Frågan är om utländska företag ska tvingas teckna svenska kollektivavtal när de verkar här. Principiellt handlar det om den svenska modellen såsom vi vant oss vid den kommer i konflikt med den fria rörligheten för tjänster inom unionen.
Byggnads satte ju det lettiska företaget i blockad och skrek åk hem åt arbetarna. För detta fick de sympati från andra fackförbund. Klassolidariteten har onekligen sina sidor. Vad värre är, är att den nya svenska regeringen ställt sig på de svenska klassegoisternas sida.
Som skäl till denna undfallenhet har angetts att man inte åter vill stöta sig med fackföreningsrörelsen efter A-kassestriden och den stundande avtalsrörelsen. Men det kan också handla om feghet. Det är viktigt att våga ta fajten i de avgörande slagen. Vad händer om Byggnads förlorar i Luxemburg? Då står Sverige där med stängda gränser mot omvärlden.
För många länder som lidit under kommunismens ok i många år är det enda konkurrensmedel som står till buds lägre löner, priser på tjänster och varor. Varför inte unna dem den rätten? Orättvis utsugning säger kanske någon, men då ska vi komma ihåg att kostnadsläget i fattiga länder i regel är lägre än i rika. Det var bland annat genom hårt arbete som många svenskar fick det bättre när de emigrerade från ett då mycket fattigt land. Detsamma gällde de som flyttade från fattiga regioner till rikare inom landet.
Vad finns det egentligen för anledning att hålla fast vid en modell som utestänger snarare än inkluderar? Och hur kan Reinfeldt, Borg och Littorin som tidigare uttalade liberaler i dylika fall ge efter för en reaktionärt orienterad löntagarorganisation?
Det finns en risk att Mona Sahlin gör den här frågan och andra till partiets till nästa val. Då blir det bara fyra år vid makten.
