SVT ägnade i lördags sitt inte alltför underhållande program TEMA åt att det var 62 år sedan Röda Armén befriade koncentrationslägret Auschwitz. Då om inte förr avslöjades de nazistiska grymheterna för en hel värld.
Ändå ställer jag mig tvekande till om det finns skäl att högtidlighålla minnet av de fasansfulla upptäckterna av fångläger i Tyskland i slutskedet av andra världskriget, och dessutom att stava utrotningen som aldrig blev någon utrotning med stor bokstav.
Det fanns ju fler än en grupp av människor som drabbades av den intoleranta och rasistiska politik som nazisterna bedrev. Förutom motståndare inom det egna partiet drabbades tyska kommunister hårt. Avrättningar var inte ovanliga. Romer och handikappade ansågs för vara mindervärdiga element som skulle bort. Morden på de sistnämnda legitimerades av barmhärtighetskäl genom att visa upp dem på filmer ur ofördelaktiga vinklar. Till dem räknades även psykiskt sjuka.
Så är det något som ska minnas så är det hur den politik som genomförde detta såg ut. Vilka värderingar verkställarna hade bör också granskas. Sedan är det ju så att det aldrig blir bra när offren själva ska agera eftervärldens domare. Det finns flera bra böcker i genren, bland annat Eugen Kogons SS-staten. Den är skriven av en person som upplevde det hela inifrån trots att han var tysk. I Kogons skildring framträder koncentrationslägrens uppbyggnad med saklighet befriad från övertydliga effekter.
I framtiden tror jag vi mer och mer kommer att diskutera vad som orsakade detta. Själv lutar jag åt att det krig som föregick nazismen, det första världskriget, kommer att växa fram som den viktigaste förklaringsfaktorn. Åtminstone vad beträffar våldet som ett sätt att lösa problem, personliga eller politiska. Detta kan som bekant drabba vem som helst även om det finns högriskgrupper.
