TV håller på och visar serien om Sveriges finansdynasti, Wallenbergarna. Familjen som länge sagt sig leva efter devisen att vara men inte synas har nu öppnat åtminstone en del av de privata arkiven för offentlighetens ljus.
Det är ingen tvekan om vem som bestämmer över denna rörelse och till vilken samhällsform den kan räknas. Patriarken Peter är den som fått föra ordet under de inledande två avsnitten, ackompanjerad av gamla inslag med och om pappa Marcus. De yngre idag levande förmågorna har varit något i skymundan.
Men det är ändå ingenting mot vad Wallenbergarnas kvinnor varit. De har nämligen inte varit alls i denna officiella historia. Man behöver inte vara feminist för att tycka att det är något galet med detta. I Expressen igår fick vi i alla fall veta att det funnits många starka kvinnor i släkten. De var dessutom intelligenta och vackra enligt en av familjens maktlösa matriarker.
Frågan är emellertid om det räcker som förklaring till varför kvinnorna varit och fortfarande är frånvarande i denna för världen unika och mäktiga ägarkonstellation i ett land. Jämställdhet behöver inte bli regel men i alla fall ett mål. Även inom näringslivet.
