På åttiotalet utsågs under några år årets svensk. Efter ett tag lade man av med detta, kanske för att det inte gick så bra för en del av pristagarna. Hans Holmér fick en gång utmärkelsen, Reefat El-Sayed den en annan gång.
Utmärkelseriet har nu åter tagit fart, möjligen som en konsekvens av en internationell trend. Maud Olofsson har kammat hem en del i denna verksamhet. Och i TV har det blivit för vana att varje år utse årets tonåring, jag menar årets idol.
Det här är något som man tagit fasta på ute i periferin. Jag vet inte hur gammal utmärkelsen årets pitebo är. Årets norrbottning är då av yngre datum. Vid millennieskiftet utsågs dessutom årtusendets respektive århundradets norrbottning. Framröstad av endast några hundra fick demonpredikanten Lars Levi Laestadius det förstnämnda priset.
En valobservatör skulle nog ta sig för pannan om han eller hon fick i uppgift att bedöma legitimitetsgraden hos popularitetspristagarna. Det behövs nämligen bara att ett lite större antal byfinnar går ihop satsar på sin kandidat så är priset hans eller hennes. Precis på samma sätt som en del författare kan sälja många böcker genom att bygden ställer upp för butiken.
Nej, lägg av med de lokala utmärkelserna. Det är alldeles för mycket Markurells i Wadköping över det hela. Och fundera gärna över varför det finns författare som får använda handicap på bokmarknaden. Och varför det finns kritiker som gläds åt att någon kan cykla utan stödhjul i dessa sammanhang.
