På DN Debatt idag skriver pensionerade fonetik- och lingvistikprofessorn Sven Öhman om att läs- och skrivkonsten är på väg att tyna bort. Röststyrda datorer och ljudböcker uppmuntrar till en muntlig kultur. Han talar också om en kris för grammatiken.
Språket såsom det används människor emellan har blivit normen istället för grammatiken. Varje talande person har blivit sin egen språkpolis. Ingen får komma och säga att det är fel att säga "vart" istället för "var" eller "typ" som förkortning av en längre beskrivning, som jag tolkar professorn.
Visst är det så att folk överlag har blivit sämre på att uttrycka sig, inte bara på svenska. Samtidigt har dator- och teknikutvecklingen medfört att utbudet av skriven text blivit tillgänglig för många fler än tidigare. Och användningen av möjligheten att skicka SMS har sannolikt inneburit att den skriftliga språkanvändningen förbättrats.
Jag förmodar att Öhman med sin artikel upprörs mer över grammatikföraktet inom forskningen än bland vanligt folk. Därmed missar han något väsentligt. Hur vore det om någon bland de som kallar sig arbetarrörelsen skulle ta upp denna tråd och ta fasta på det förhållandet att språket i många sammanhang tenderar att bli ett klassmärke?
