Långt bortom talet om strukturer som hindrar kvinnor från att komma fram till ledande positioner i samhället sker en rentav häpnadsväckande utveckling. Vill det sig kommer såväl Frankrike som Tyskland att styras av kvinnor inom något år. I Finland är som bekant Tarja Halonen president sedan en tid.
Det här är länder som brukar betecknas som behängda med traditionellt konservativa politiska kulturer, inte minst av oss svenskar. Om kvinnor kommer fram där, vad har vi då gjort för fel som endast har en kvinna på vice statsministerposten? Vad har åratal av statsfeminism inte lyckats åstadkomma som andra länder uppenbarligen är på väg att gå i land med utan tillhjälp av dylik ideologisk agitation?
Vågar man påstå att den svenska jämställdhetspolitikens misslyckande helt enkelt beror på att den för mycket tagit hänsyn till ytterlighetsversioner av feminism där jämställdhet inte är ett mål, utan ett slagträ för att ge igen för vad som gjorts i det förgångna? Hämnd istället för rättvisa alltså.
Det ser inte bra ut överallt. USA kan visserligen ha en kvinnlig president om några år men i det annars liberala och öppna Storbritannien och auktoritära Ryssland ser det inte lika bra ut vad beträffar kvinnor på poster i den allra högsta toppen i politiken. Men även där och på andra håll går det åt rätt håll. Det enda som är säkert är att feminismen har lite med detta att göra.
