Salig Gunnar Hedlund brukade finurligt replikera på frågor om vari hans partis ideologi egentligen bestod med svaret centerideologin. Och sant är väl detta: centern är det kanske mest pragmatiska av riksdagspartierna. En del vill trots det koppla partiprogrammets upplägg till filosofen Rousseau, vilket är ett inte helt oävet projekt.
När moderaterna gjorde sin mitteninbrytning blev högerliberalismen ledig, något som centerpartisterna tog fasta på. Samma rörelse innebar även att utrymme gavs för ett parti med mer utpräglad konservatism på programmet, vilket kristdemokraterna utnyttjade. I likhet med centern sladdar dock kd i opinionen, ett faktum som inte kan förklaras av annat än att dessa partier har en för svag ideologisk profil. Detta tar sig uttryck i en politik där det är svårt att gå från ord till handling.
På Svenskans ledarsida läggs skulden för Alliansens dåliga opinionssiffror på moderaterna. En sanning skribenterna försöker dunka in är att Maud Olofsson försetts med en grimma av sina moderata regeringskollegor. Hur det verkligen är med detta får framtiden utvisa. Händer det inte mer på området regelförenklingar de närmaste två åren är det upp till Olofsson själv att avgöra om hon ska avgå på grund av dåligt manöverutrymme eller ett misslyckande med sitt uppdrag.
I nöden prövas vännerna. Ingen av de centerpartister som gått ut hårt och lanserat sig själva som frihetsvänner eller liberaler röstade mot FRA-lagen. I likhet med många gånger förr smakade makten mer än principen.
