Hemkommen från en dryg veckas resa vari ingick även en mindre lyckad avslutning i Stockholm Marathon tänkte jag härmed bistå med några funderingar. Det var nämligen så att jag läste en artikel i DN om hur uppfattningarna kan skilja sig åt mellan kommunerna ifråga sommarjobben för ungdomarna. I Piteå får alla sextonåringar sommarjobb av kommunen medan på Lidingö ses det som ungdomarnas eget ansvar att skaffa sig jobb.
Det går att ha synpunkter på detta i att lämpa över på individen att "ta sig själv i kragen". Ändå är det typiskt att det i en kommun utrustad med en rätt etablerad bruksanda råkar förhålla sig så att det offentliga ska ordna det även efter skolan. I den kommun jag själv växte upp fixades det också jobb åt ungdomarna. Jag deltog i så kallad sommarpryo ett år. Därefter skaffade jag mig feriejobb på egen hand.
Visst är det bra om inte ungdomen försummas av statsmakterna, men i fallet med hur vissa kommuners sida agerar ifråga om sommarjobben så är nog risken snarare överhängande att vuxenblivandet skjuts på framtiden för de grupper som gynnas. De jobb som de kommunanställda ungdomarna utför, röjning av sly och dylikt, är ju dessutom av sådant slag att de måste utföras i vilket fall. Behovet finns med andra ord. Att slippa söka jobb en sommar efter grundskolan må gå an. I utsätta ungdomen för selektiv socialistisk anställningspolitik ännu längre är dock inget annat än kontrakproduktivt.
