Bokläsande var inte någon prioriterad sysselsättning när jag växte upp. Det berodde varken särskilt mycket på mig själv eller omgivningen. Några mer kända författare fanns i alla falla knappast i min närhet om man undantar Torbjörn Säfve.
Numera finns det i alla fall några som ser sig själva mer som idealister som sedan ett antal år driver ett bokförlag i stan, Black Island Books. Förlaget är inriktat så kallad smal utgivning, och finansieringen av denna verkar ske med hjälp av bidrag och tiggeri från främst myndigheter. En snabb genomgång av författarnamnen ger dock vid handen att det knappast handlar om några skribenter det går någon särskild nöd på. Medelåldern bland dem är också hög, något som knappast tillför det litterära klimatet i Luleå nytt blod.
En mycket högbetald professor-rektor ska närmast komma med en historieskildring på förlaget. Och tidigare har en äldre kvinnlig akademiker skrivit en regional historia, som för övrigt utspelar sig på samma ställe där en representant för en lokal företagarklan skruvat i hop en berättelse som av en händelse utspelar sig i anslutning till en redan mycket omskriven restaurang.
Varför nu alls uppmärksamma detta. Jo, i Skellefteå finns ett bokförlag som bygger på principen att författarna ska står för produktionskostnaden medan förlaget står för lansering, kontakter och handledning. Målsättningen med samarbetet mellan författare och förlag är där att författaren ska ha tjänat in produktionskostnaden när halva upplagan är såld. En mera marknadsorienterad eller entreprenöriell syn på författarskap med andra ord.
Om denna skillnad i hur man bäst når ut med sina kulturella strävanden på något sätt ligger bakom att Västerbotten fått fram författare som Martin Lönnebo, Sara Lidman, P-O Enquist och Torgny Lindgren går givetvis inte med säkerhet att svara på. Klart tycks i alla fall stå att i det som kallas Norrbotten idag inte kommer fram några nya förmågor på skrivandets område som väcker särskilt mycket uppmärksamhet utanför staketet. Det är symptomatiskt att den störste från regionen på området, Eyvind Johnson, ägnade större delen av sitt författarskap åt att skriva av sig sin uppväxtmiljö.
