Med irländarnas nej till Lissabonfördraget tar arbetet med att utveckla EU:s beslutsförmåga en paus. Åtminstone enligt de som vill se det hela som en process. Från att ha varit hårt drabbat av svält och massutvandring under 1800-talet, inbördeskrig under början av 1900-talet, har på senare år landet utvecklats till en keltisk tiger.
Det är med andra ord lite Norge över Irland. Kanske kan det förklara nejet. Också irländarna har långt fram i tiden ingått i ett annat imperium, det brittiska. För Norge handlade det om att kvarbli inom Kalmarunionen under dansk överhöghet innan Sverige fick den norska nationen som kompensation för förlusten av Finland.
Att rösta nej och vara emot är nästan alltid en reaktion mot att besluten fattas över huvudet och att delaktigheten i dessa är dålig. Så och här. Vi känner till fenomenet inte minst från Sverige där EU-motståndet är starkast i Jämtland (för övrigt en norsk provins innan 1658). Folkomröstningar blir då ett sätt att visa sin besvikelse, inte en handling för eller mot en speciell politik eller ett fördrag.
Ibland talas det optimistiskt om att EU innebär ett regionernas Europa istället för Europas regioner. Den svenska EU-debatten överförd på irländsk-norska förhållanden skulle kunna tala för att ett nej blir ett ja i framtiden. Med tiden har svenskarna blivit lite mindre skeptiska till EU kanske inte enbart på dess fördelar för jordbruks- och regionalpolitiken.
