För några år sedan kom jag över en bok betitlad Europatankens historia. Författaren till denna, Bernard Voyenne, påtar sig uppdraget att i det lilla formatet skriva om ett stort ämne. Och lyckas faktiskt ganska bra. Med utgångspunkt i det antika Grekland, "Europas frö", tar Voyenne fasta på den röda tråd i form av idéhistoria som går att knyta till Europatanken fram till 1950-talets början. Mot slutet av resan blir det mera tal om politik än om idéer och filosofi men det är kanske inte så konstigt eftersom det alltid varit den praktiska handlingsmänniskans förmån att få vara den som leder den historiska utvecklingen. Vi andra får hänga efter och kommentera och ställa upp begreppssystem och teorier som svarar mot verkligheten.
Men det finns givetvis undantag från denna regel. Voyenne framhåller särskilt den katolske prästen Emeric Crucé som företrädare för Europatanken. Denne argumenterade tidigt för handelsfrihet och fred. Dessutom var han i det 1620-tal han verkade fysiokrat långt innan denna term var uppfunnen. Kanske också utilitarist. Crucés plan för fred i Europa gick ut på inrätta en skiljedomstol där "alla suveräna furstar permanent hade sina ombud, så att, när motsättningar uppstode, de skulle kunna lösas genom hela församlingens samlade domslut". En särställning bland dessa tilldelar Crucé påven.
En annan filosof, vid sidan av Platon, som möjligen utgör ett undantag från regeln att de tänkande människorna sällan skapar historia är Friedrich Nietzsche. I den tidiga efterkrigstid som Voyenne skrev sin bok var det dock svårt att öppet erkänna denne filosofs storhet. Följaktligen talar Voyenne om Hitler som "en nietzscheansk Karl den store". Dock utan att på något sätt dra för höga växlar på ämnet om övermänniskan.
Istället är det snarare så att Europatankens historia utgår från en nietzscheanskt inspirerad frågeställning. Greklands geografiska gestalt sägs vara en miniatyr av Europas: en söndertrasad halvö, omsluten av ett moderligt hav, av naturen splittrad i en mängd dalgångar och slätter, åtskilda men ändå samverkande. Befolkningen går grovt att indela i två kategorier, urinvånaren och erövraren - grunden till en kynnets dubbelhet som i sin tur blir källan till kraft och uppfinningsförmåga. Inget annat än en beskrivning av spänningen mellan apollinisk och dionysisk mentalitet med andra ord.
