Verksamheten vid Centrum mot rasism såg ut att bli sommarens stora semesterföljetong. Debatten mattades av något efter det att ansvarig minister Jens Orback försvarat vad som sades vara en ideell förening.
Diskussionen om vad staten/regeringen gör för att bedriva god politik genom myndigheter och påstått fria föreningar fortsätter dock. Häromdagen stod det klart att regeringen avser inrätta ett jämställdhetsverk. Det är nästan så man tror det inte är sant. Och hundra miljoner behöver den nya myndigheten. I alla fall säger den som har utrett frågan, Gertrud Åström, så. Satsa en peng på att hon blir generaldirektör och du blir inte rik.
Det fanns en tid när det korporativa Sverige existerade. När den beskyddande staten mötte det fria utvecklande föreningslivet. Idag råder ett annat förhållande. Istället för att hålla sig inom vissa ramar griper staten in på allt fler av medborgarnas områden. Ett fritt föreningsliv finns fortfarande trots stora medlemstapp men behövs snart inte längre. Staten ska ju göra allt åt oss.
Det talas ibland om att nya rörelser uppstår. Påfallande ofta visar sig dessvärre sådana med osviklig snabbhet benägna att sugas in i statsapparaten. Företrädare för folkrörelser verkar ha en särskild smak för maktens sötma, en lockelse som idag också är förknippad med mycket pengar.
En särskilt stor dragningskraft verkar den statliga karriärvägen ha på personer med dragning åt det udda. Detta är något som förvånar mig när den bästa vägen till självförverkligande torde gå genom engagemang i genuint fria föreningar/intresseorganisationer. Sålunda hör man numera sällan företrädare för homosexuella, kvinnoprästmotståndare och antirasister uttala sig. Såvida det inte gagnar den egna saken.
Istället har vi HomO, Synoden och Centrum mot rasism. Inrättningar som jag inte drar mig för att kalla statligt sanktionerade sekter.
