Det pågår en livlig verksamhet på den regionala arenan. Gamla regioner är på väg att ombildas till eller har ombildats till nya/nygamla. Inte sällan är det fråga om att slå samman befintliga regioner för att åstadkomma en anpassning till förhållandena inom EU. I Sverige påbörjades detta arbete redan på nittiotalet när Skåne och Västra Götalands län bildades.
Dessa regionindelningar svarade inte bara mot statsmakternas behov att åstadkomma en effektivare administration. Upprättandet av Skåne och Västra Götalands län innebar även en återgång till en mera på kulturella förhållanden baserad identitet för dessa regioners invånare. Därmed väcktes frågan om i vilken grad vi kan förvänta oss separatistiska tendenser även i en tydlig enhetsstat som Sverige.
För ett antal år sedan gavs den finska dialekt som används i östra Norrbotten status av minoritetsspråk. Formellt innebar detta främst att de som så önskade hade rätt att bli bemötta på sitt eget "språk" meän kieli i kontakten med myndigheter. Konsekvensen av detta har inte uteblivit. Företrädare för befolkningen i Torne älvdalsområdet har börjat tala om detta som en region. Tendenser finns också till att tala om existensen av ett alldeles eget folk. Ändå handlar det knappast om annat än finnar som hamnade inom Sveriges gränser efter 1809.
Kasjuber, sorber och ingermanlänningar utgör exempel på "folk" som fungerar som inspirationskälla för de som vill skapa en kultur och därmed en region/nation av det område i Norrbotten där finskt talspråk används. Dessa har dock, trots att graden av kontinuitet i deras kulturer också ifrågasatts, en mera konsekvent historia att falla tillbaka på.
Den kultur man försöker upprätta kring Torne älvdalsområdets svenska sida med språket som ledstjärna utgår, vilket Tauno Alatalo så träffande formulerade det i SvD, på det traditionella bruket i denna bygd att "att avsäga sig all gemenskap med finnarna". Det kulturspråk med i grunden rötter i deras egen hemtrakt duger med andra ord inte.
Att det alltid funnits och förmodligen alltid kommer att finnas små, lokala varianter av otillfredställda behov av att uttrycka sin kulturella identitet är ingen nyhet. Men det är sorgligt när dessa med stöd av staten nyttjas till att missbruka regionbegreppet. Det tjänar ingen på, allra minst de som känner sig diskriminerade på ett eller annat sätt.
