Idag är det första maj, för många känd som arbetarnas helgdag. Den firas till minne av Haymarketmassakern 1886 då anarkistiska arbetare strejkade för åtta timmars arbetsdag och en sammandrabbning med polisen inträffade. Fyra demonstranter dömdes och hängdes för att ha kastat en bomb mot polisen. Efteråt har det talats om domen som ett justitiemord.
Med tiden blev som bekant första maj allt mindre en dag för oppositionella att uttrycka sig. Särskilt egendomlig kom den att te sig i de länder som slog in på kommunismens väg. Vad det var det skulle demonstreras mot när makten redan tillhörde arbetarklassens ledare var rätt svårt att avgöra. Även här hemma i Sverige verkade det alltmer märkligt att demonstrera mot sig själva. Därför drar högtiden inte längre folk som förr.
För mig får gärna de som tycker sig tillhöra arbetarrörelsen fortsätta att demonstrera på första maj. Men dagen ska inte få fortsätta vara arbetsfri. Klasskampen är död och helgen är idag knappast något mer än en chans för partifolk att dra in lite ob-ersättning. Arbete som sådant ska vi dock fortsätta att hylla, men inte i form av arbetsnedläggelse till förmån för ett särintresse. Det är alldeles för mycket 1900-tal över ett sådant arrangemang.
