Vårdstrejken rullar vidare med fler och fler anställda indragna i konflikten. Det intressanta är kanske inte så mycket huruvida de strejkandes krav är rimliga eller ej. De flesta håller nog med om att yrken inom vården måste uppskattas mer lönemässigt än vad fallet är idag.
Problemet är nog snarare motpartens agerande. Det har kommit fram att landstingen kallat in personal till skyddsarbete när inga patienter funnits på avdelningarna. Även strejkbrytare har använts.
I svensk strejkhistoria har vi fått lära oss att detta var typiskt för hur "bolagen" hanterade konflikter. Demonstrationståget i Ådalen föregicks av en sympatistrejk till förmån för strejkande vid Marmaverken i Hälsingland där strejbrytare anställts. Här handlar det emellertid om en offentlig arbetsgivare som behandlar sina anställda på ett värre sätt än bolagshögern.
För egen del har jag aldrig varit direkt inblandad i strejkhandlingar. Däremot i arbetsnedläggelse med fackets tysta medgivande någon gång när det av någon anledning var oroligt på SSAB i Luleå. Aldrig var det då tal om att kalla in brytare eller fula tricks som att fejka skyddsarbete. Arbetsgivare och anställda var förvisso inte bästa kompisar, men man visste var man hade varann och respekterade motpartens intresse som regel.
Utvecklingen inom vårdkonflikten lär komma att fästa uppmärksamheten på det lämpliga i att landstingen finns kvar i framtiden som huvudman för vården. Det bästa vore ju förstås om staten fick ombesörja denna uppgift framgent, dock med betydande inslag av komplement från privata alternativ. Det är inte det lättaste att komma med några förklaringar till varför anställda inom vården behandlas som de gör av sin arbetsgivare landstinget. En orsak kan naturligtvis vara att det är en kvinnodominerad verksamhet, med allt vad det innebär från samarbetssvårigheter i största allmänhet till förväntningar på att utförande av vård är något som i sig bär inom sig förväntningar på att man ska ställa upp och inte klaga.
