När nu lugnet efter ett särintresses enda heldag i Sverige börjat infinna sig kan det vara på sin plats med några analyser. Särskilt lätt att utmejsla några progressiva idéer ur "arbetarrörelsens" agitation på första maj är det emellertid inte.
Den strategi Mona Sahlin verkar satsa på inför kommande val om drygt två år är att använda sig av den framgångsrika strategi som praktiserades i nostalgivalet 1994. För förmodligen sista gången lyckades då socialdemokraterna nå röstetal i nivå med de som var vanliga under välfärdsårens glansdagar. Idag ser ingenting ut att kunna återföra partiet till fyrtiofemprocentsnivåer annat än ett införande av ett majoritetsvalssystem.
Opinionsläget för dagen pekar dock på motsatsen. När regeringens politik börjar få genomslag, med allt vad denna innebär av Europaanpassning och i övrigt ett avvecklande av Bullerbyn och den svenska sörgårdsidyllen med dess brist respekt för individuella rättigheter, kommer Mona Sahlins argument att väga lätt. Jag har också sagt det förr och jag säger det igen: misslyckas Mona 2010 lär hon åka. Då finns nämligen en uppenbar risk att den debatt som aldrig blev av i samband med att hon tillträdde som partiledare att koka över.
Endast om SVT börjar visa "Skärgårdsdoktorn" i samband med valet finns det anledning till oro för Alliansregeringen.
