Riksteaterns maratonturné med Molières fantastiskt roliga pjäs om den inbillade sjuke med Claes Malmberg i huvudrollen var tyvärr något jag missade. Förvisso har jag sett TV-uppsättningen från 70-talet med Sven Lindberg, säkert minst lika bra den.
Ämnet är klassiskt och med all sannolikhet lika gammalt som mänskligheten. I ena rollen läkaren/medicinmannen som har bot mot allt. I den andra patienten som finner på olika krämpor med en oändlig kreativitet. De båda är varandras förutsättningar.
Diagnoshysterin är ett stort problem även idag där vi aldrig haft fler läkare och ett utanförskap bland arbetsföra av vilka många går hemma och klättrar uppåt väggarna i brist på vettiga arbetsuppgifter. I en sådan situation frodas såväl hypokondrier som överdiagnostisering.
I min barndom fanns det fortfarande läkare som vågade säga: det här är en frisk pojke. Idag är det desto vanligare att läkarna söker finna fel på sina patienter istället för att glädjas åt att folk är friska. Och svenskarna ska visst vara världens friskaste folk; ändå tjatas det ständigt om nedskärningar i vården och otillräckliga resurser.
Skälet är naturligtvis att det går att göra pengar på sjukdomar. Människors ohälsa är en lukrativ bransch. Ingrid Carlberg har i boken Pillret visat hur makten över psykiatriska diagnoser ingår i en järntriangel mellan forskare, läkare och läkemedelsindustrin. Helt klart råder inget tvivel om att din eventuella hälsa utmanas av rätt så starka intressen.
