Nationalekonomen Stefan Hedlund raljerade redan för många år sedan om att Rysslands ekonomi primitiviserats efter Sovjetunionens kollaps. Vad han syftade på var förstås att landets export till allt större del var på väg att utgöras av råvaror som främst olja och gas. Färdigvaror från Ryssland var inte omvärlden intresserade av.
Analysen är än mer giltig idag och aktualiserades av konflikten mellan Ryssland och Ukraina om gasleveranser nyligen. Gasen är sedan en tid ryssarnas enda vapen. Därför är det häpnadsväckande och en smula sorgligt att flera europeiska länder gjort sig beroende av rysk gas.
När kärnkraften började byggas ut i Sverige var ett av motiven bakom politiken att undvika beroende av utlandet, inte minst Sovjetunionen. Idag är vi på väg att glömma detta. När inte vattenmagasinen är välfyllda är det ett faktum att vi måste importera el, alla satsningar på grön el till trots. Nedläggningen av Barsebäckstvåan framstår i detta perspektiv som besynnerlig. Och då har jag inte alls nämnt de rena miljöaspekterna.
För en del nya EU-länder är beroendet av rysk gas hundraprocentigt men det kan nämnas att Tyskland och Italien tar trettio till fyrtio procent av sin gas från Ryssland. Vill vi ha det så att ett land som inte är en demokrati i egentlig mening sitter på möjligheten att bestraffa andra olydiga stater genom tillgången till gaskranarna? Troligen icke.
Den här gången blev användningen gasvapnet ett bakslag för Putin som aldrig gillat den orangea revolutionen i Ukraina för drygt ett år sedan. En lärdom av detta att dra för Ryssland kan bli att nöjda kunder är viktigare än politik.
