När jag tog mig igenom högstadiet och gymnasiet i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal rådde helt andra förhållanden inom den svenska skolvärlden. Så gott som alla gick visserligen som idag vidare till gymnasiet. De allra flesta av de som började gymnasiet fick också ett slutbetyg. Så är det inte nu längre. En elev av fyra har inte slutbetyg ens efter fyra år. Ändå är det belagt att kunskapskraven sänkts på gymnasiet.
Orsaken till problemet stavas socialdemokratins kroniska mindervärdeskomplex inför professionell inlärning och utbildning. Socialdemokraterna har drivit i riktning mot att anse varje elev som en potentiell akademiker istället för att se dennes förmåga att utvecklas utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.
Alla har inte goda förutsättningar att läsa teori, precis som det finns akademikerämnen som har tummen mitt i handen. Detta går inte att komma ifrån. Idag är det s.k. individuella programmet - från början avsett som en temporär lösning - det största utbildningsprogrammet första året för pojkar. Efter gymnasiet fortsätter en stor del av denna verksamhet på komvux och folkhögskolan, som är överbelamrande med de problem som den ordinarie skolan skapat.
Något bra recept mot detta har jag inte men läs gärna den borgerliga alliansens debattinlägg i frågan. Om jag ändå skulle våga mig på någon egen åsikt så föreslår jag att läraren som auktoritet återupprättas. Den auktoritäre läraren ska vi inte ha tillbaka men auktoritet ska han eller hon ha. Detsamma gäller för övrigt polisen som inte ska ha lagledaruppgifter.
Vad beträffar kvalitén inom den svenska högskolan så får jag återkomma till ämnet en annan gång.
