Folkpartiets nitälskan i kärnkraftsfrågan

Vattenfall och Industrikraft vill bygga mer kärnkraft, något som inte gillas av alla. Min C-uppsats som jag skrev 1995 behandlade ämnet som mynnade ut i slutsatsen att kärnkraftsfrågan numera är ett spörsmål för pragmatiker.

Än idag gäller detta även om en del reaktioner tyder på motsatsen. Ivrigaste förespråkaren för kärnkraften är dock som många gånger förr Folkpartiet. Med en nästan religiös glöd hävdas kraftkällans förträfflighet framför andra former att producera el från det hållet.

När man lyssnar till den debatt som blossade upp under dagen är något som frapperar hur många som inte kan skilja mellan el och energi. Värma upp ett hus kan man göra med energi men inte tända lyset hemma eller tillverka stål. Detta verkar inte många gröna ideologer förstå. "Lösningen ligger i de framtida energislagen", heter det ofta. Men dessa har haft många år på sig att utvecklas nu. Svulstiga orealistiska vindkraftsplaner är det som är för handen för dagen, vilket tyvärr gör att många små, inte sällan kooperativt organiserade kraftverk på landsbygden som kan fungera som ett dugligt komplement till storskaligt organiserad elproduktion, hamnar i skymundan.

Det talas redan om ett kärnkraftsval om ett år. Jag tror dock vi har haft nog av kärnkraft i politiken. Den småskalighet och trygghet som ställdes mot storsamhälle respektive osäkerhet i 70- och 80-talets debatter har idag ersatts av två mäktiga jämbördiga komplex. Eftersom de båda ryms inom statens hägn har jag svårt att se att de skulle kunna gjuta nytt liv i en kärnkraftsdebatt.

Kongress för retstickor

Att det råder brist på idéer och nytänkande inom socialdemokratin har vi blivit varse om för länge sedan. Det var också därför valet förlorades till de borgerliga. Nu försöker sig ändå de slagna på att ta tillbaka makten genom parollen jobben först.

Det handlar givetvis inte om att ha något egentligt bra alternativ till regeringspolitiken, utan mera om att retas. Titta, arbetslösheten gick upp när de fick makten! Åsså sänkte de a-kassan!

Visst går det att vädja till känslor för att få folk att gå till valurnorna med sådana argument. Men de som genomskådar hur svagt regeringsalternativet egentligen är vad beträffar politikens inriktning och mål lär inte kasta sin röst på detta.

Mycket kunde säkert vara bättre med regeringens politik, men när man lyssnar på sossekongressen är det lätt att förfasas över hur det kunde ha varit idag om inte ett maktskifte kommit till för tre år sedan.

Diagnos dessbättre inte detsamma som sjuk

Dagens rubrik förorsakade nog rektorn som åstadkom en livlig debatt och uppståndelse genom att påstå att dyslexi, anorexi och en rad andra handikapp och problem, en del kopplade till mänskligt beteende, är uppfunna.

Strikt vetenskapligt har karln en poäng. Nominalisterna gjorde skillnad mellan det universella och det individuella och menade bland annat att allmänbegreppen endast är tomma ord. En diagnos är följaktligen inte samma sak som en sjukdom om inte termen som används har något gemensamt med den för att dra det hela riktigt till sin spets.

Intresseorganisationer för de olika handikappen som ifrågasätts gillar naturligtvis inte detta. Och inte heller de forskare som varit med om att ta fram eller arbetar med att behandla dem gör vågen. Samtidigt ska man komma ihåg att diagnosticerande, inte minst vad rör problem av psykiatriskt slag ofta används som ett led i att skapa normalitet. Var det detta rektorn nere i Skåne var ute efter när han yttrade sig var han fullt i sin rätt att uttala sig.

En angelägenhet inom Barentsregionen?

Gränsöverskridande samarbeten är populära numera. Senast idag läste jag om att vårdsamarbete är aktuellt över Öresund. På andra håll, bland annat längs finsk-svenska gränsen, finns redan långt gånget kommunsamarbete. Utvecklingen är helt i linje med minskat inflytande för nationalstaterna i riktning mot ett "Regionernas Europa".

Utöver de speciella Euroregionerna finns andra samarbeten av mindre vikt som inte, vilket vissa tycks tro, är någon större angelägenhet för EU, än mindre för Sverige utom möjligen för några som motiverar sin existens bland annat med hänvisning till Barentsregionen. Det går visserligen att få det till en kulturidentitet råder bland de som bor i regionen, men då måste vi återvända till förhållanden som rådde i området under forntid och tidig medeltid. Inte mycket att hänga i julgran det heller alltså.

Barentssamarbetet bygger från början på en axel mellan Norge och Ryssland medan intresset från svensk och finsk sida har varit mera ljumt. På något sätt är det som om hela projektet, i varje fall i Sverige, nått till en sysselsättning för mindre bemärkta aktörer som i forne landshövdingen Ragnar Lassinanttis anda föreställer sig nordligaste Europa som världens nav.

Att en professor vid universitetet i Archangelsk motarbetats i sin forskning av de ryska myndigheterna är således knappast något för hans svenska "kollegor" att uppröras över, särskilt med tanke på att de själva är stationerade i en västrysk exklav som även benämns Norrbotten. Hur många är inte de som av olika skäl obstruerats i sin verksamhet där och tvingats gå i exil för detta? Problemen finns alltså på närmare håll. Det hoppas jag debattörerna underrättar sin ryske kollega om för det fall han vill flytta till Norrbotten.

Mycket sydsvenskt, lite kvinnor

Hade på TV:n idag med SD:s stämma som för närvarande pågår. Det verkar gå rätt lugnt till där, något som kontrasterar bjärt mot den diskussion som följt på partiledarens debattartikel i Aftonbladet i början av veckan.

Påfallande är också det starka inslaget av sydsvensk representation och mycket glest mellan kvinnorna. Det är nog många som vill hänföra åtminstone det sistnämnda förhållandet till bristande demokrati i partiet. Vad beträffar det förstnämnda så är det ett faktum att främlingsrädslan varit mindre utbredd exempelvis i norra Sverige även om man inte heller där varit förskonad från dylika tendenser. Det är tveksamt om SD:s enfrågekoncept kommer att räcka hela vägen till riksdagen med förhandenvarande strategi.

Diskutera även biståndsinsatserna inom Sverige

Svenskans ledare slår ett slag för mikrolånen i u-länder. Att dessa verkligen kan ha effekt uppmärksammades om inte annat än i samband med att Muhammad Yunus fick ekonomipriset för några år sedan. Mindre känt är dock att mikrolånefinansiering tillämpas även inom Sverige genom ALMI Företagspartner.

ALMI:s verksamhet har varit utskälld på sina håll. Den är i grunden en skapelse av centerpolitiker som velat finna en medelväg mellan bidrag eller skattesänkningar i syfte att utveckla eftersatta regioner.

Det inomsvenska biståndet, som i dessa dagar även används till att bedriva konjunkturpolitik, finansieras utöver medel från EU:s strukturfonder även via svenska offentliga och privata medel. På sina håll låter det ibland som om denna gödsling lyckats ta knäcken av veritabel fattigdom, när vad det egentligen handlar om är konstgjord andning av regioner där attitydmönstren konserverats. Därför vore det önskvärt om även denna politik på hemmaplan, företrädd av länsstyrelser, regionförbund och landsting diskuterades i större utsträckning.

Ekonomipriset till Ellinor Ostrom

I år delades Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap för ovanlighetens skull ut till en samhällsvetare. Ellinor Ostrom delar priset med Oliver E. Williamson, vars forskning kring företagets gränser är särskilt intressant.

Ostrom har tidigare fått det Skytteanska priset, som är något av ett nobelpris i statsvetenskap. Hennes forskning kring hur natursresursutnyttjandet kan organiseras har jag själv intresserat mig redan under tiden som student. Att detta i vissa situationer kan läggas upp utan inblandning från vare sig stat- eller marknadsaktörer, måste anses vara kontentan av ett arbete som utförts av framstående betydelse, för att tala med Kungliga Vetenskapakademiens ord.

Det finns alltid de som vill profitera på andras framgångar, och vid ett mindre framstående lärosäte har man naturligtvis inte glömt bort att påminna om att Ellinor Ostrom begåvats med ett hedersdoktorat där redan. I brist på egen originalitet kanske det är enda utvägen när varken pengar eller titlar medför någon större respekt för ens prestation. Varför Ostrom var iförd gångkläder när högtidsdräkt var påbjuden vid promoveringen i Luleå domkyrka kan tolkas på lite olika sätt, men man kan anta att arrangemanget kanske inte var så värst vidare märkvärdigt trots allt.

Festival som spretade åt många håll

En brokig samling författare och konstnärer samt andra som på olika vis sett sig nödiga att än en gång visa på att ett vitalt kulturliv verkligen existerar, fylkade sig för ett arrangemang i Luleå som skakat fram såväl lokala wannabees alltifrån professorn-rektorn med närmare miljonen i årslön, för helgen betitlad författare med mellanbokstav instoppad efter förnamn och före efternamn, som kvinnan bakom "vårens mest uppmärksammade konstprojekt".

Namnlistan för Bok & Bild inger respekt, dock inte upplägget. Jag har lite svårt att begripa vem det egentligen riktar sig till. Kanske ska det bara tas för en manifestation och inget mer. Men då är det inte särskilt uttänkt att ta inträde. Fredagen var vikt för ungdomen men denna verkar ha lyst med sin frånvaro. Höjdpunkten för det hela, utdelandet av ett pris till minne av poeten som i sanningens namn inte hade mycket mer gemensamt med Luleå än att han var född där, kan nog inte säga ha haft annat syfte än att stjäla glans från pristagarens prestationer. Fiffigt var det i alla fall att ge detta till Thomas Tranströmer som var bussig nog att dyka upp och ta emot detta på plats.

Vetenskaplig liberalism

Efter kritik mot Timbros kommunrapport, som hade sin upprinnelse i en folkpartistisk lokalpolitikers åsikter i ärendet, har Thomas Idergard sett sig föranledd att bemöta denna på Newsmill. Mot de tre Handelshögskolestudenterna anför Idergard ett mångordigt svar upplagd som en uppsats med kontentan att dessa ägnar sig åt ett ideologiskt utspel, alltså precis vad Timbro och Idergard gör i form av sin egenhändigt utformade vetenskapliga liberalism.

Det har nämligen kommit dithän att näringslivssponsrade tankesmedjan Timbro fastnat för samma arbetssätt som sin röda motpart på vänsterkanten, alltså de som hävdade att de utövade vetenskaplig socialism. På annat sätt kan jag inte tolka Idergards utspel. Han påstår att hans kritiker försöker dölja sina ideologiska värderingar, vilket väl knappast är sant när de öppet deklarerat politiska utgångspunkt.

Misstaget som gjordes i rapporten om kommunernas prioriteringar är mer av metodologisk natur än ideologisk. Budskapet gick fram men timbroiterna gjorde bort sig när de försökte agera vetenskapare i frågan. Precis som socialismens arkitekter så ofta gjorde.

Bergman och eftermälet

Efter önskemål av mästerregissören själv säljs hans kvarlåtenskap och egendom ut. Något museum över Ingmar Bergman var det inte tänkt att bli även om det nu ändå verkar som om intressenter är i rörelse som vill annorlunda.

På något sätt är det som om Ingmar Bergmans sista vilja kan bli hans sista verk. Den store konstnären som fortsätter att leva efter sin död genom sina dyrt bortauktionerade klenoder spridda över hela världen. Många är de som kommer att höra talas om om vilka som äger den eller den saken tidigare tillhörig Bergman. Hans testamente blir därmed också det manus som gör honom odödlig.

Intolerans hos sossar

Statsministerns "utbrott" mot som det hette redaktionernas frågeställningar utifrån önskemål framförda av sossarna kanske ändå har visst fog för sig. Tidigare i veckan avgavs många kommentarer på en artikel i Dagens Industri som rörde förre statsministernas funderingar kring den sittande regeringens eventuella fortlevnad.

Vid närmare efterforskningar visade det sig att minst 70 kommentarer av över 250 tagits bort. Och eftersom det går att anmäla inlägg kan jag inte tolka det på annat vis än att intoleranta sossar varit i farten igen. Mitt inlägg om den patetiske förloraren Persson kunde jag inte hitta igen efter en stund. Uppenbarligen är det så att en del har svårt att ta till sig kritik mot deras egen husgud, som numera för övrigt har lämnat den politiska scenen. Om någon inte visste det.

Överbryggningspolitiken trettiofem år senare

Fed lämnade som väntat dagslåneräntan oförändrad igår. Samtidigt idag kom statistik som visar att de svenska hushållens skuldsättning ökar snabbt.

Olof Palme har dömts hårt av eftervärlden för "sin" ekonomiska politik mellan 1974 och 1976. Istället för att strama åt finanserna i ett kärvt läge valde den socialdemokratiska regeringen att låna till utgifterna i hopp om att det kommer bättre tider. Så blev det nu inte så enkelt. Den borgerliga regering som tillträdde 1976 fick att handskas med budgetunderskott och skenande statsskuld till följd av företrädarnas oansvariga upplåning.

Idag ser vi exempel på en annan form av överbryggningspolitik där finanspolitik bytts ut mot penningpolitik i form av låg ränta. Där staten på 70-talet erbjöd välfärd och lite annat med lånade pengar förväntas idag hushållen dämpa konjunkturnedgången främst genom bibehållen konsumtion. Då var Keynes förebilden, idag är det Milton Friedman. Men ingen av dem erbjuder någon bra lösning på att hantera krisen. Hushållens ökade skuldsättning är ett problem vi kommer att få dras med många år framöver precis som statsskulden en gång i tiden ställde till det.

Originalet, bloggarna och de lokala kultursidorna

På ett litet lokalt förlag har det kommit ut en bok om "den förste bloggaren". Många är säkert de som minns de personliga meddelanden en uppklädd man satte in nästan från början i den lokala annonstidningens historia.

Konceptet, att denne skulle vara den förste bloggaren, hänger även de lokala kultursidorna på. Jag har emellertid svårt att förhålla mig till en sådan slutsats. Inte ens i Sverige var Fexmo först, utan jag slår då hellre ett slag för Ulf Lundell. Den som följt hela Lundells karriär från producent av refuserade texter till folkhemsbard kan klart se att han var en pionjär på området.

Syftet med att promota ännu en bok från Black Island Books var nu inte att dryfta denna aspekt. Istället handlade det om ännu ett försök att förutspå bloggarnas nära förestående borttynande, denna gång med hjälp av ett original. Långsamt har ändå åtminstone den ena tidningens redaktör måste inse det nödvändiga i att kliva på tåget. Sedan en tid bloggar han i sin egen tidning. Den andra redaktören gör som en del andra bloggare, dvs. tillåter inga kommentarer på sina artiklar. Ändå har hon också en chef.

Faust i Malmö

Lycka är tydligen vad som ska begreppsanalyseras i höst. Johan Norberg, som verkar ha utvecklats från en rätt naiv liberal i enlighet med dr. Pangloss livssyn, till den rekommendation Candide ger i slutet av boken med samma namn av Voltaire, att vi måste odla vår trädgård, har kommit med en skrift i ämnet. Med sitt senaste inlägg tar Norberg definitivt steget in i debatten som folkbildare utan ideologiska skygglappar på det ekonomiska området.

Kritiken har inte låtit vänta på sig men heller inte berömmet. Per T Ohlsson, tar Norberg i försvar mot miljöpartiets anti-tillväxtpolitik och kryddar sin liberala utgångspunkt med Tage Erlanders konstaterande 1956 om "de stora förväntningarnas missnöje", som var en konsekvens av flera år av standardhöjning. Vad Ohlsson inte reflekterar vidare över utifrån den forne landsfaderns bekymmer angående hans medborgares faustiska förhållande till livet är om det går att någonsin bli helt nöjd. Ekonomisk tillväxt definieras inte sällan som mer och mer valfrihet. Men om livet bara går ut på att välja, finns det till slut några värden kvar som inte går att definiera ekonomiskt? Detta borde lyckodebatten också handla om.

Ett steg mot något

Sweco Eurofutures är färdig med sin granskning av ansökningar som lämnats in från landstingen i det norra Sverige att bilda regionkommuner. Konsultfirman fick i uppdrag av Kammarkollegiet att utreda fem alternativ och kom fram till att den för norrländskt vidkommande lämpligaste indelningen var en region bestående av de fyra nordligaste länen.

Detta innebär att bara Hälsingland saknas i ett samarbete som skulle ha förutsättningar att bära upp en självstyrande del av landet. Dit är vi inte komna än men om fyrläns-lösningen som ska ut på extremt snabb remissbehandling vinner Kammarkollegiets och regeringens gillande så ska det hållas val till den nya politiska församlingen i norra Sverige redan nästa val för att den ska kunna börja sitt arbete i början av 2011.

För de som investerat all sin kvarvarande aktning i landstingens totala utraderande är detta inget annat än en katastrof. Visst är det problematiskt att regionfrågan på vissa punkter hanterats rätt amatörmässigt efter det att Ansvarskommittén kom med sitt slutbetänkade, något som bland annat tagit sig uttryck i att alldeles för små regionindelningar som Halland och Gotland getts grönt ljus. Helhetsintrycket är ändå att projektet skrider framåt med viss långsamhet. Och det är verkligen på tiden.

Vad som säljer Norrland

Umeå blir som tidigare meddelats europeisk kulturhuvudstad 2014. Och till detta är bara att gratulera. Enda haken i sammanhanget är anledningen till att valet föll på den norrländska metropolen före Lund. Som det verkat har det hela fallit på att Umeå på uppmaning av juryn utvecklat sitt "samiska tema".

Det är inget fel alls i att den samiska kulturen lyfts fram. Problemet är bara att det ofta tenderar att bli på bekostnad av annat intressant som Norrland har att erbjuda i kulturväg. Umeå som stad är i sanning en ort med ett ypperligt utbud på området, som borde räcka för att slippa ifrån att precisera vad omvärlden förväntar sig av dem.

Fri att välja?

Timbrohögern förnekar sig aldrig. Idag ger man sig med Thomas Idergard spetsen ut i sjukvårdsdebatten med ett Milton Friedmanskt-inspirerat förslag om hälsokonton i vilket fria försäkringar istället för som det heter "offentlig finansiering" utgör basen. Modellen är hämtad från USA där den praktiseras men enligt artikelförfattarna i alldeles för reglerad form.

Dessa hoppas också att Vårdval Stockholm ska kunna inspirera amerikanerna till en förbättring av sitt system, vilket är talande för hela tanken bakom förslaget: att hälsa är något som går att välja sig till. Så fungerar inte sjukvården. Den är ingen bilverkstad som det ska gå att ringa till för att beställa en reparation. Visst ska det få finnas alternativ, men erfarenheter visar att när vissa offentliga verksamheter privatiseras eller börjar utföras i privat regi finns det en tendens att utförarna så att säga börjar välja sina kunder. Kanske ska det vara så att lärare, läkare och brandkårer helt enkelt måste placeras in i facket samhällsauktoriteter. Och då återstår bara att dessa på ett eller annat sätt finansieras med hjälp av offentliga medel.

En annan aspekt i sammanhanget är förstås först och främst vem som kommer att prioriteras vid så kallad konsumentdriven vård. Knappast lär det handla om dem med tunna plånböcker. Ytterligare en aspekt är var denna kommer att kunna utföras. I Stockholm dräller det av möjligheter till att få välja sin vård medan det ser mycket olika ut i det övriga landet. Detta mycket på grund av att det finns läkare som efter sin utbildning ser exempelvis en tjänstgöring i norra Sverige som en förvisning. Då lockar huvudstaden mer med sitt rika utbud på de flesta områden.

Det är vid genomläsningen av sådant som till ovan refererade artikel som det går att börja undra om det finns människor som nästan aldrig varit i kontakt med vården eller varit sjuk ett längre tag eller haft en anhörig som råkat ut för ohälsa. Att det skulle finnas de som på fullt allvar ser sjukdom som något som man råkar ut för av egen förskyllan vågar jag inte spekulera i, men det är klart att ibland tränger sig onekligen också sådana funderingar på.

DN:s äreräddning av Läkarförbundet

I veckans Uppdrag granskning drevs tesen att Läkarförbundet är ansvarig för dagens läkarbrist. Även om jag varken till fullo håller med om påstådd orsak eller verkan i sammanhanget så var det märkligt att DN på sin debattsida på morgonen före TV-programmet sändes gav utrymme åt förbundets ordförande att rädda ansiktet på sin organisation.

Granskarna lade fram fakta på bordet för att Läkarförbundet motsatt sig en ökning av antalet studieplatser på läkarutbildningen stick i stäv med vad andra myndigheter rekommenderade för flera år sedan. Varken den nuvarande eller förra ledningen ville dock erkänna att man gjort en felbedömning. Istället blev det som det brukar när auktoritära människor blir ifrågasatta: Läkarförbundet har ställts i den anklagades bås.

Visst ska det få finnas auktoriteter inom det område de verkar som i form av expertutåtanden ska få uttala sig utan att få först och främst journalister på sig. Ibland kan det dock komma till meningsskiljaktligheter mellan experterna, vilket i sig kan ge upphov till andra debatter på högre nivå som ett skådespel för folket eller om viktiga forskningsrön exempelvis. I fallet med styrningen av antalet platser till läkarutbildningarna handlar det emellertid om ett i högsta grad politiskt spörsmål där Läkarförbundet är ett visserligen tungt men ändå inget annat än ett särintresse bland andra. Vars rekommendation regeringen gick på i det här fallet. Den åsikt som går att ha om DN:s agerande får därför bli att tidningen låtit sig luras av det spel som Läkarförbundets ordförande driver genom att hantera frågan som vårdärende respektive rättsärende allteftersom situationen bjuder. Inget mer sådant tack!

Inte heller en fråga i bara svart eller vitt

Situationen för de thailändska bärplockare som sagts blivit strandsatta i landet på grund av den dåliga tillgången på aktuell råvara verkar vara på väg att ordna upp sig. Fortfarande är det dock oklart huruvida den thailändska regeringen avser betala deras hemresa fullt ut. Klart är inte heller riktigt hur hela affären seglat upp, åtminstone att döma av de lokala medierna i nordligaste Sverige som är utrustade med en stark benägenhet för att måla i antingen svart eller vitt.

Klasskampsperspektivet har således fått dominera. I detta har bäruppköparna i allians med utländska bemanningsföretag som sluppit undan arbetsgivaravgifter genom arrangemanget fått representera ondskan. Bärplockarna eller arbetarna har anställts utan lön utöver bär de själva plockat ihop.

En av bäruppköparna har emellertid uttalat sig om speciella "madamer" som irriterat sig på att deras roll som privatpraktiserande bemanningsföretagare hotats av konkurrens från de plockare som tagits hit av de thailändska bemanningsföretagen. Dessa ska har tagit hit sin personal på turistvisum istället för arbetstillstånd via ambassaden.

Den blev slutligen en kommunal angelägenhet när ett stort antal plockare fick inhysas på området Kronan i Luleå och försörjas av den lokala krishanteringen. Kommunalrådet Petersen ropade på regeringens hjälp, och det går inte att avgöra om detta hade mera av politisk kritik att göra än ett faktiskt önskemål om diplomatisk offensiv från detta håll.

I vilket fall visar utgången av denna historia på flera aspekter än den utgångsanalys som är lättast att ta till: 1) Globaliseringen som fars. Fattiga människor från andra sidan jordklotet kommer hit för att utföra arbete som borde kunna utföras av folk på orten. 2) Dåligt marknadsförd råvara. Som en följd av att de nordnorrländska bären - av forskare vid Umeå Universitet ansedda som värdefullare än skogen - inte sticker ut bättre från exempelvis blåbär på andra håll i världen, så är priset på dem alldeles för lågt. 3) Det är många som vill ta hem pengar på bärhanteringen, men få av dessa som egentligen kan kallas riktiga entreprenörer.

En blogg som balanserar upp en ensidig analys

Härintill länkar jag till bloggen Genusnytt som Pär Ström står bakom. Han vill med denna belysa "den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan".

Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.

Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.

Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.