Det går tungt för unionen

Det rör sig inte direkt framåt vad beträffar EU:s nya grundlag. Den så kallade tankepausen efter nejet till konstitutionen från väljarna i Frankrike och Nederländerna verkar förlängas. Positivt är dock att diskussionen om utvidgningen saktar skrider framåt. Närmast står Rumänien och Bulgarien i tur som nya medlemsländer.

En kommentar till konstitutionen finns att läsa i DN. Kanske kan den säga något om ett dokument som för många framstår som främmande och alltför abstrakt. Det övergripande syftet med den sägs i alla fall vara att underlätta beslutsfattandet i EU.

EU är inte bara politik, utan också ekonomi och kultur. Om fransmännen är kockar på det förstnämnda området, så står engelsmännen respektive tyskarna för menyn på de andra två. Kring denna axel snurrar det hela även om den skevat ibland. Vi får hoppas att den kan sätta kraft bakom en FN-resolution för bindande sanktioner mot Irans kärnvapenprogram.

Varför inte en mittenregering?

Det som inte för så länge sedan såg ut som ett ointagligt försprång har idag raderats ut. Jag talar förstås om de borgerligas forna övertag i väljaropinionen inför valet. Till och med har det röd-gröna blocket haft ett litet grepp om väljarna i undersökningarna på sistone.

Man kan fråga sig varför det blivit så här. En trolig förklaring är moderaternas svårigheter att axla rollen som socialkonservativt alternativ till socialdemokraterna. Partiet har intagit en svajig politisk linje den senaste tiden och tvingats göra tillrättalägganden i vissa frågor, samt har dessutom en partiledare som är rätt färglös. I alla fall har ingen imitatör ännu kommit på ett bra sätt att skoja med Fredrik Reinfeldt.

Som det ser ut just nu är det på sin plats att börja diskutera om inte en mittenregering med moderaternas stöd har större möjligheter att nå regeringstaburetterna. Utsikter till dylikt finns helt visst efter de goda erfarenheterna av förhandlingarna mellan miljöpartiet, folkpartiet, centern och kristdemokraterna i kölvattnet av valresultatet 2002. Dessutom ser det ut som om miljöpartiet nu verkar vilja göra allvar av sitt tal om krav på ministerposter i en s-ledd regering för fortsatt stöd till denna (något som nog aldrig kommer att förverkligas med Göran Persson som partiordförande).

Mitt tips är att moderaterna gör ett sämre val än väntat. Den re-design partiet genomgått har ännu inte vunnit fotfäste hos väljarna. Därtill hämmas moderaterna fortfarande av det som elaka tungor kallar bunkermentalitet, företrädd bland annat av intelligensaristokraten Carl Bildt. Det är inget fel i att driva frågor utifrån ett frihetsperspektiv men det är svårt att vinna val medelst denna metod.

Om centern gör en bra valspurt, vilket partiet brukar kunna göra, kan man få tio procent. Säg sedan att folkpartiet får en tolv- tretton procent och miljöpartiet och kristdemokraterna lika mycket tillsammans så ger det sammanlagt trettiofem procent. Då finns underlag för en koalition väl så stark som en socialdemokratisk minoritetsregering. Ett alternativ att diskutera till den allians som jag undrar om den fortfarande existerar.

Maratonträning pågår

På vintern ägnar jag en del tid åt skidåkning, sommartid blir det mera löpning. I lördags var det dags för vårens höjdpunkt, Luleå Stadsmara. Jag gjorde halva maratonsträckan på en tid kring 1.35, dvs. något bättre än ifjol då det blåste så förfärligt.

Avslutningen på tävlingsdelen av löparsäsongen blir naturligtvis Lidingöloppet i slutet av september. I mitten av augusti går ett annat tänkbart projekt av stapeln, Helsinki Marathon. Det ska dock erkännas att detta med maraton känns lite väl tilltaget. Bara en sådan sak som att springa i säg, tre och en halv timme, känns nästan för mycket.

Men det hör så att säga till att prova på någon gång. En tävling som Stockholm Marathon är sedan länge också en riktig folk- och löparfest. Däremot ingår den inte i "En svensk klassiker" för vilken krävs deltagande i Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimningen under ett år. Maraton anses tydligen vara ett utländskt påfund, inte riktigt svenskt.

Grattis Finland!

Vad är lämpligare idag än att bistå vårt östra grannland med en hyllning efter segern i Eurovision Song Contest. Finland har genom åren haft med många bra bidrag i tävlingen men ofta - särskilt längre tillbaks i tiden - misslyckats på grund av språket.

Nu när de flesta länder sjunger på engelska utom Frankrike och kanske något land till har tävlingen blivit mera demokratisk. Monsterrockarna Lordi som framförde en låt som visade på influenser från såväl Alice Cooper som Bon Jovi, vann dock på grund av ett bidrag som tilltalade många snarare än att framhäva något genuint finskt.

Risken med att de tävlande i ESC hellre spökar ut sig än företräder sitt land är att det mera blir fråga om teater än musik. Inget fel i det men då bör man kanske byta namn på tävlingen. Kanske är det som Lustans Lakejer sa: kläderna är viktigare än musiken.

Varning för Leijonborgs flickor

Erlander hade sina pojkar, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Gösta Bohmans kronprins Carl Bildt fick efter några år ta över styret av moderaterna efter dåvarande svärfadern. Och Thorbjörn Fälldin fick se sin kronprinsessa tillträda posten som partiledare för centern drygt femton år efter debaclet kring hans egen avgång.

Även i andra partier finns det påläggskalvar. Alltså sådana som ledningarna låter stå på värmning tills det är dags för viktigare uppdrag. I folkpartiet har Lars Leijonborg sedan en tid låtit knyta några ämnen till sig vid sidan av de mera egensinniga herrar som sedan länge siktat in sig på statsrådsposter. Jan Björklund får väl närmast anses som självklar på skolministerposten i en borgerlig regering, medan Johan Pehrson siktar mot jobbet som justitieminister.

Men så har vi detta med att det ska vara kvinnor också. Leijonborg har vid besök bland annat i Norrbotten antytt att riksdagsledamoten Anna Grönlund Krantz är aktuell som minister. En annan folkpartikvinna, Nyamko Sabuni, torde även kunna räknas in bland Leijonborgs flickor. Gamla Luf-ordföranden Birgitta Ohlsson är mer självständig men ändå ett statsrådsämne.

Grönlund Krantz skrev tidigare ofta harmlösa inlägg i lokalpressen men har på senare tid tonat ned sin roll som debattör, kanske på grund av de mothugg hon fick efter ett helt oväntat förslag om att utrusta tullen med batonger. Numera skriver Anna aldrig debattartiklar ensam. Nyamko Sabuni har som politiker visat sig ha gott självförtroende men föga av folklighet. Egenskaper som talar för hög användbarhet snarare än originalitet.

Eftersom det nu en gång är så att det blivit vanligare att tänka rätt än fritt så är det svårt att få fram de politiker som behövs. Det vill säga sådana som är mer intresserade av att vara folkets företrädare än sin egen karriär. Efter det att feminismen upphöjdes till statsideologi har det blivit särskilt svårt att hitta dugliga politiker i Sverige.

Ett bra initiativ

Folkpartiet föreslår i sitt vårdpolitiska program för Pite älvdal att sjukhuset i Piteå ska bolagiseras. Ett gott initiativ eftersom förtroendet för de ledande landstingspolitikernas sätt att sköta organiseringen av vården är i botten. Med sig på skutan på detta projekt har folkpartisterna utmobbade läkaren Anders Mansten som kandiderar till landstingsfullmäktige i höst.

Det är av stor vikt att andra än staten ges möjlighet att ge vård. Inte för att dessa nödvändigtvis behöver vara bättre, men det ges i alla fall alternativ. Att bolagisera sjukhuset i Piteå kan dessutom innebära att en liberal inbrytning kan göras i en i andra sammanhang rätt konservativ stad. Den allenarådande socialdemokratiska ordningen kan med andra ord börja ifrågasättas.

En vanlig vanföreställning är att vård i privat form leder till att sjuka utan pengar kastas ut på gatan. Inget kunde vara felaktigare eftersom det som händer är att patienterna får större valfrihet. Ingen behöver längre bli utlämnad åt politikernas nycker och felgrepp när den planekonomiska principen överges inom vården.

Folkpartiet har börjat i rätt ände av problemet. Makten över vården måste tillbaka till patienterna.

Krafttag för Europa

Det ska tas nya tag för att göra Europeiska Unionen mer handlingskraftig. Kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso vill att de 25 medlemsstaterna samlas för att skriva under en deklaration angående vilka värderingar och ambitioner som EU ska ha.

Initiativet är bra, nejen till nya grundlagen från Frankrike och Nederländerna förra året ledde till en förtroendekris för hela unionsarbetet. Nu har Estland visserligen sagt ja, men det innebär endast att 15 länder samlats ihop av de 25 som erfordras för att konstitutionen ska bli verklighet.

Ett sätt att uppnå legitimitet för unionen går genom historieskrivning. Det är en diskutabel metod som snarast är förbehållen nationalismen. Ändå vill jag slå ett slag för europeisk historia, naturligtvis vid sidan av de nationella berättelserna. Något minne av att vi någonsin fick läsa om Karl den stores rike i grundskolan eller gymnasiet har jag inte, trots att denna konstruktion i allt väsentligt är vad dagens statsbyggnadsmästare på Europaområdet utgår från. Romarna får ursäkta.

Tilläggas ska att EU-kommissionen anlitat en varumärkeskonsult som ska hjälpa unionen att bättra på sin image. Frågan är dock om det är rätt väg att gå att tänka i termer av vad som går att avyttra på en marknad när man sysslar med statsbyggnadskonst. Risken är ju då överhängande att vi kan säljas ut så småningom.

Vad vilja folkpartiet?

I söndagens Dokument inifrån behandlades folkpartiets ideologiska kurs från Bengt Westerbergs avgång fram till idag. Den tes som drevs gick ut på att folkpartiet gått från att vara snällt till krävande.

Serien om partierna inför valet kan väl knappast beskrivas som ideologiskt neutral den heller. Varför skulle annars programmet om kristdemokraterna rubricerats "Bögfaktorn"?

Regissörerna bakom Snällfällan ville också åstadkomma något mer än torra akademiska konstateranden. Inspiration till folkpartiets kursomläggning skulle egentligen ha kommit från Danmark, närmare bestämt Venstre - ett parti som i programmet betecknades som "högerliberalt" på grund av sin hållning till invandring.

Projektets syfte misslyckades såtillvida att folkpartiet knappast ens framstod som kryptorasistiskt. Den grundläggande frågan kvarstår dock. Hur pass liberalt är folkpartiet idag?

Norrbottniska sjukan?

Att vara i besittning av naturtillgångar är inte enbart av godo. "Holländska sjukan" var ett begrepp som myntades på sextiotalet när gasen från Nordsjön gav Nederländerna grova exportintäkter. Samtidigt stärktes nämligen valutan och villkoren för övrig export försämrades.

"Det går bra för Norrbotten", är ett mantra vi hört upprepas ett antal gånger nu. Frånsett att trettio procent av arbetskraften inte har ett riktigt jobb att gå till är detta sant. LKAB gör stora vinster till följd av uppgången i pris på malmråvaran. Ett varuhus som ska uppföras i sjuk- och arbetslöshetskommunen Haparanda orsakar för närvarande stämningar av närmast religiösa dimensioner.

Igår delades "Näringslivet Pris" ut i Luleå. Det var väl i och för sig inget fel med det, men när man läser om pristagarnas insatser inställer sig ändå den surgubbiga frågan: vem betalar dem? Och är det verkligen en uppgift för "näringslivet" och kommuner att fördela utmärkelser? Det är väl ändå den osynliga handen som ska bestämma på den fria marknaden.

För att återgå till råvaruboomen: innebär de höga priserna på malm att den övriga exporten från Norrbotten hämmas, dvs. kan vi på sikt förutse en norrbottnisk sjuka när konjunkturen en dag slutligen viker nedåt? I så fall undrar jag vad alla sysslolösa ska göra. Alla kanske inte vill gå runt i affärer eller spela in film. Och framför allt undrar jag om någon av de relativt många nationalekonomer verksamma vid Luleå Tekniska Universitet har någon åsikt i frågan.

Prostitutions-VM

Som väl få missat så ska det hållas VM i fotboll i Tyskland i sommar. I Sverige är dock detta evenemang numera mest förknippat med något annat - män som köper sex. Männen far inte utomlands för att se fotboll, utan för att ha sex mot betalning. Debatten har gått på högvarv och längst ifråga om kritik gick jämställdhetsombudsmannen som helt enkelt vill att Sverige bojkottar VM.

Det går att allvarligt fråga sig om någon skulle bry sig. Är det förresten någon utanför landet som kommer ihåg att Sverige bojkottade Eurovisionsschlagern 1976? Tror inte det. Ej heller tror jag det är särskilt många som har några positiva erfarenheter av Sveriges försök att leka moralisk stormakt under det kalla kriget.

De röster som höjs i Sverige för att göra om fotbolls-VM till ett prostitutions-VM är inget annat än tecken på desperation. När världen var uppdelad i två stormaktsblock var det lättare för ett litet land att sticka ut och säga "sanningen". Den tiden är som sagt förbi. Istället för att fördöma och torskförklara alla fotbollsintresserade borde Sverige inom ramen för EU-samarbetet ägna tid åt att seriöst diskutera ett så allvarligt problem som människohandel.

Avgå kungen och låt dig utses till riksföreståndare

Så här på kungens födelsedag är det oundvikligt att fundera över monarkins framtid. Denna institution som fortlever genom avel har ett brett stöd hos det svenska folket. Ur principiellt- liberal synvinkel är den dock förkastlig. Ämbeten i en modern demokrati ska inte gå att ärva.

Vad är då alternativet till monarki? Republik så klart. Men går det inte också att tänka i banor av att förena det bästa hos det republikanska statsskicket, dvs. vald statschef, med det bästa hos det monarkistiska statsskicket, dvs. kontinuiteten i statsstyret. En vald kung med andra ord. Eller som det hellre heter, en riksföreståndare.

Senast Sverige hade en riksföreståndare var 1809 då prins Karl innehade denna funktion efter det att Gustav IV Adolf avsatts. Annars är det väl med medeltiden vi förknippar riksföreståndarämbetet. Karl Knutsson var riksföreståndare en kort period, Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre längre perioder. Det här var innan Sveriges mest överskattade regent Gustav Vasa tog över och bidrog till arvslinjen som når ända in i vår tid.

Mitt råd till kungen är därför att han avgår och låter sig väljas till statschef. Ifråga om popularitet torde han nämligen ha få konkurrenter. När han så känner för det kan han lämna över till andra förmågor.

Luleå och nazismen

De står där som minnesmärken över svensk undfallenhet mot övermakten. Tyskmagasinen i Luleå. För endast en amatör är det lätt att se vilken slags arkitektur de utgår från. I alla fall en liknande den som byggnationer nere på kontinenten uppfördes i på 1930- och 40-talen.

Det är väl inte direkt vanligt att Norrbotten förknippas med nazismen. Snarare handlar det väl oftast om den ideologi som står längst ut till vänster när det politiskt karaktäristiska för regionen ska diskuteras. Och inte minst då den Stalin som många fortfarande inte riktigt gjort upp med ännu.

Tyskmagasinen var dock inget som luleåborna ville ha hit. Istället var det världen som tryckte på. Här förvarade tyskarna under nazi-tiden krigsmateriel och proviant. Ett järnvägsspår leder från platsen. De ligger snett över Notviken från Mjölkudden där jag bor. Ingen talar särskilt mycket om dem. Kanske därför att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till inkräktare.

Svenska revolutionen?

Det stora ämnet i europeisk politik de senaste veckorna utgick återigen från Frankrike. Landet har ju som bekant en revolutionär tradition. Tveksamt är dock om protesterna mot den franska regeringens förslag om ändrad arbetsrätt för ungdomar kan kallas revolutionära eller progressiva.

Snarare är det nog så att de som demonstrerat slagits för ett gammalt samhälle, precis som Nils Dacke och hans anhängare gjorde mot Gustav Vasa. I Danmark där ett system med flexibel arbetsrätt tillämpas är ungdomsarbetslösheten mycket låg, i Storköpenhamn i stort sett obefintlig. Men detta faktum har inte bitit på den franska vänstern.

Till Sverige har demonstrationerna spridit sig genom attentat mot lokaler som innehas av det lilla partiet centern. Centern har lagt fram ett liknande förslag som den franska regeringens. En åtgärd med det uttalade syftet att förbättra förhållandena på arbetsmarknaden för ungdomar bemöts alltså med vandaliseringar.

Särskilt duktiga på revolutioner har vi aldrig varit i Sverige. Faktiskt var det ju en kung, Gustav III, som drev igenom Förenings- och säkerhetsakten 1789, alltså vår motsvarighet till den mer kända franska upplagan av revolution. Ändå sprider sig händelser på kontinenten hit i form av verksamheter som inte annat kan betecknas än brottsliga.

Skåne intar Sverige

Det är snart 300 år sedan Skåne lades till det svenska imperiet. Utgången av slaget vid Helsingborg befäste slutligen den svenska överhögheten. Sedan dess har vi vant oss vid att betrakta skåningarna som själva urbilden för det provinsiella, inte minst genom deras dialekt.

Tidskriften Axess, som jag tidigare här rekommenderat till läsning, är en skapelse med några år på nacken nu. Den utges av en stiftelse för "allmännyttiga ändamål" och har recensionen som spjutspets. Inte så konstigt kanske eftersom den har gamle understreckarredaktören från Svenska Dagbladet, Kay Glans, som chefredaktör. Från Svenskan har denne tagit med sig en sydsvensk förmåga från kulturavdelningen, Erik Wallrup.

Skåne kan räknas till de regioner som, för att använda Stein Rokkans terminologi, "misslyckats i sina centrumaspirationer". Skåningarna själva har förmodligen aldrig betraktat sig som östdanskar eller sydsvenskar. De är och förblir skåningar från "Scania", som den latinska termen lyder.

På grund av dialekten har skåningarna haft svårt att etablera sig i Sverige. Ett sätt att komma över detta gick genom lanseringen av den så kallade P1-skånskan. Ett annat har vi alldeles nyligen bevittnat genom utgivningen av Axess senaste nummer. Med tidskriften följer nämligen en recensionsbilaga där gräddan av Sveriges intelligensaristokratiska debattörer medverkar.

Axess redaktionella skånska kärna ser därmed ut att har erövrat Sverige inifrån. Ty det är ju just redaktören som har makten i det senkapitalistiska samhället när den borgerliga offentligheten krackelerat. Det är han eller hon som bestämmer vad som får skrivas.

Skåne har dock ännu en landsdel kvar att inta. Under de fyra år som Axess funnits har jag inte hittat en enda artikel av en i Norrland boende skribent i blaskan, ett faktum som säkert i viss mån beror på tokigheter i stil med det här. Men också på regional rasism.

Det är inte säkert att jag kommer att förnya min prenumeration om det nu finns kvar något att läsa till hösten. Det känns nämligen som om recensionen övergått till en makt i sig.

Rasismens profitörer

Gick för några månader sedan genom stan. Vid Gula Paviljongen hade vänsterpartiet möte. Flickan som höll i mikrofonen talade om den rasism som breder ut sig i det svenska samhället på grund av den borgerliga alliansens politik. Precis som om de hade makten.

Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.

Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.

Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.

Under påverkan av Europa

Det finns saker vi kan vara riktigt stolta över i Sverige. Som till exempel vår 240 år gamla tryckfrihetslagstiftning. Det var mösspartiet som genomförde tryckfrihetsförordningen 1766. Med detta införs även offentlighetsprincipen i svenska myndigheter.

Nu är denna grundlagsskyddade rättighet hotad. Justitiekanslern menar att den ska ändras efter ett utslag i Europadomstolen. Monacoprinsessan hade fört ett mål dit på grund av den fotografbevakning hon ansåg sig utsatt för. Fotogeniska Caroline vann målet.

Att svensk lagstiftning ska harmoniseras med den europeiska har vi hört i många ärenden. I det här fallet sägs det handla om privatlivets helgd. Granskningen av offentliga personer vägs mot skyddet för den enskilde mot övergrepp.

Man kan fråga sig varför tryckfrihet och offentlighet har en starkare ställning i Sverige än ute i Europa. En anledning är säkert att vi har en annan politisk historia. En annan att vi helt enkelt - visavi övriga Europa och världen - har så lågt i tak i politiken. Vad som inte politiker och myndigheter vågar stå för utåt kompenseras i form av offentliga handlingar. Sedan är det ju så att en hel del offentligt material faktiskt är sekretesskyddat.

I sista hand är frågan om vad som får publiceras ändå en praktisk fråga. Det är upp till utgivarna att bedöma detta. Det skadar inte att det finns principer att orientera efter men undantagen är redaktionernas sak att avgöra. Inte makthavare och monarkin.

Röda rummet hundra år senare

Syftet med boken uttrycks väl inte direkt men nog var väl ändå ambitionen att åstadkomma en roman i stil med Röda rummet hundra år efter originalets utgivande. Ulf Lundell hade några år tidigare i viss mån lyckats med denna bedrift i och med generationsromanen Jack. Klas Östergrens genombrott med Gentlemen från 1980 fick förra året förnyad aktualitet i och med uppföljaren Gangsters.

Östergren hör till den kategori av författare som relativt tidigt når full mognad. På annat sätt kan jag inte tolka den framtidsnostalgi som Gangsters mottogs av. Han var tjugofem när Gentlemen gavs ut. Boken var en svidande kritik av såväl folkhemmet som vänstern men också en fantastisk skröna om bröderna Henry och Leo Morgan.

Stig Larsson debuterade 1979 med Autisterna, Sveriges första postmoderna roman i vilken knappast en enda karaktär gick att urskilja. Den gick svårligen att läsa men står i dag som en monument över 80-talsdekadensen. Larsson gjorde tvärtemot vad Lundell och Östergren försökte sig på. Istället för att följa upp Röda rummet försökte han avliva boken. Försöket misslyckades av en författare som alltid varit mera europé än svensk.

Folkhögskolestudenter fick åtminstone förr lära sig att svensk litteratur indelas i före och efter Strindberg. I högsta grad är detta än idag en sanning. Annat kan jag inte komma fram till efter att ha läst förra årets mest omtalade bok.

Norrbottens läns landsting och Vitryssland

Det har väl knappast undgått någon invånare i Norrbotten att den institution som handhar hälso- och sjukvården i regionen knappast har en god arbetsmiljö. Många frågar sig säkert varför en organisation som är politiskt styrd, dvs. utsedd enligt en demokratisk procedur, tycks lida av alla möjliga slags problem vad beträffar behandlingen av sina medarbetare.

I fallet med Norrbottens läns landsting i synnerhet på senare år är det inte utan att tankarna far iväg till Vitryssland där nyligen något som skulle vara ett demokratiskt val utspelade sig. Tack vare sitt fullständiga grepp över statsapparaten kunde diktatorn och stalinepigonen Lukasjenko slå ned protesterna mot det riggade valresultatet och ställa demonstranter inför rätta för "huliganism".

Jag skulle vilja be någon att göra tankeexperimentet att den nuvarande landstingsledningen hade tillgång till våldsmonopolet. Vad hade hänt då? Anders Mansten, mot vårdens organisation kritisk överläkare, hade antagligen inte bara fått sparken, utan också fängslats. Kanske för grov huliganism som var en vanlig anklagelse som riktades mot oppositionella under Sovjettiden. Till detta kommer alla som på ett eller annat sätt inte spelar med i den nuvarande ordningen och valt protestens väg istället för ja-sägarens. Alla dessa bör vi ägna en tanke i ett vitryskt Norrbotten.

En väg att gå för att åstadkomma en förändring av den nuvarande situationen vore förstås att byta ut regeringen i landstinget. Den nomenklatura av sossar som sitter där nu med visst stöd av miljö- och vänsterpartiet tar sedan länge makten för given. Valen är bara en bekräftelse för dem. Därför är det nu upp till oppositionella krafter att åstadkomma ett regimskifte, folkligt stöd för detta finns helt visst. Sedan är det bara att hoppas att en liknande förändring på riksnivån leder till att det blir lättare att bedriva alternativa vårdformer där patienten är kund istället för klient.

Sveriges röst i världen

Sedan Anna Lindh togs av daga har den svenska utrikespolitiken varit rätt kraftlös. Ersättaren för henne, en redan avpolleterad politiker, blev en nödlösning på grund av den doktrin som kallas varannan damernas inom Rörelsen. Laila Freivalds fick slutligen gå mer än ett år försent efter att ha gjort bort sig på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i exempelvis England i samband med tsunamikatastrofen.

Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.

Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.

Angående pensionsåldrar

Leif Lewin, pensionsfärdig statsvetare i Uppsala som blev professor kort efter tonåren och som således därför i denna roll upplevt inte mindre än två kungar och sex statsministrar, är kritisk mot vad han uppfattar som diskriminering av äldre forskare. Med ett resonemang hämtat från näringslivsknuttarna som säger att om vi inte gör som de gör utomlands (läs USA) så dräneras landet på kompetens. Det vill säga låter de som vill fortsätta vara professor utan tillägget emeritus så länge de vill.

Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).

Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.

Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.