Att vara i besittning av naturtillgångar är inte enbart av godo. "Holländska sjukan" var ett begrepp som myntades på sextiotalet när gasen från Nordsjön gav Nederländerna grova exportintäkter. Samtidigt stärktes nämligen valutan och villkoren för övrig export försämrades.
"Det går bra för Norrbotten", är ett mantra vi hört upprepas ett antal gånger nu. Frånsett att trettio procent av arbetskraften inte har ett riktigt jobb att gå till är detta sant. LKAB gör stora vinster till följd av uppgången i pris på malmråvaran. Ett varuhus som ska uppföras i sjuk- och arbetslöshetskommunen Haparanda orsakar för närvarande stämningar av närmast religiösa dimensioner.
Igår delades "Näringslivet Pris" ut i Luleå. Det var väl i och för sig inget fel med det, men när man läser om pristagarnas insatser inställer sig ändå den surgubbiga frågan: vem betalar dem? Och är det verkligen en uppgift för "näringslivet" och kommuner att fördela utmärkelser? Det är väl ändå den osynliga handen som ska bestämma på den fria marknaden.
För att återgå till råvaruboomen: innebär de höga priserna på malm att den övriga exporten från Norrbotten hämmas, dvs. kan vi på sikt förutse en norrbottnisk sjuka när konjunkturen en dag slutligen viker nedåt? I så fall undrar jag vad alla sysslolösa ska göra. Alla kanske inte vill gå runt i affärer eller spela in film. Och framför allt undrar jag om någon av de relativt många nationalekonomer verksamma vid Luleå Tekniska Universitet har någon åsikt i frågan.
