Leif Lewin, pensionsfärdig statsvetare i Uppsala som blev professor kort efter tonåren och som således därför i denna roll upplevt inte mindre än två kungar och sex statsministrar, är kritisk mot vad han uppfattar som diskriminering av äldre forskare. Med ett resonemang hämtat från näringslivsknuttarna som säger att om vi inte gör som de gör utomlands (läs USA) så dräneras landet på kompetens. Det vill säga låter de som vill fortsätta vara professor utan tillägget emeritus så länge de vill.
Det här är ett intressant problem och visar på bristerna i ett system där man låser pensioneringen vid en viss ålder. En del har inget att tillföra efter fyrtio, andra är vitala upp i åttioårsåldern. Det som ställer till det med ett system med frivillig avgång är när den som innehar ämbetet inte inser att han eller hon är en belastning för organisationen (eller sig själv).
Själv tror jag på rörlighet som ett medel mot att hamna i den sitsen att bara vara till besvär. Många av de som går i pension i förtid i dag gör det med motiveringen att de är "less" på sitt jobb. Antagligen är Bo Rothstein inne på en sådan tankegång i ett ironiskt genmäle till Lewin. Rothstein som sedvanligt skriver utifrån att inte höra hemma någonstans att han inte imponeras av de "geronter" vid amerikanska universitet som Lewin använder som måttstock. De är istället effektiva proppar i förnyelsen av forskningen som bygger sin position på små hov av underdåniga ja-sägare och inte minst gamla meriter.
Att den akademiska världen är en konservativ miljö fullt jämförbar med kyrkan är inget nytt. Mot slutet av min studietid lutade jag nästan åt en socialdemokratisk utbildningspolitik i syfte att komma åt kritikimmuna monarkistiska tendenser inom den fria forskningen. Var Lewin möjligen själv står i dylika frågor såg vi en antydan till tidigare då Victoria skulle studera i Uppsala. Själv kan jag bara säga till honom: börja fundera på att dra dig tillbaka.
