Erlander hade sina pojkar, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Gösta Bohmans kronprins Carl Bildt fick efter några år ta över styret av moderaterna efter dåvarande svärfadern. Och Thorbjörn Fälldin fick se sin kronprinsessa tillträda posten som partiledare för centern drygt femton år efter debaclet kring hans egen avgång.
Även i andra partier finns det påläggskalvar. Alltså sådana som ledningarna låter stå på värmning tills det är dags för viktigare uppdrag. I folkpartiet har Lars Leijonborg sedan en tid låtit knyta några ämnen till sig vid sidan av de mera egensinniga herrar som sedan länge siktat in sig på statsrådsposter. Jan Björklund får väl närmast anses som självklar på skolministerposten i en borgerlig regering, medan Johan Pehrson siktar mot jobbet som justitieminister.
Men så har vi detta med att det ska vara kvinnor också. Leijonborg har vid besök bland annat i Norrbotten antytt att riksdagsledamoten Anna Grönlund Krantz är aktuell som minister. En annan folkpartikvinna, Nyamko Sabuni, torde även kunna räknas in bland Leijonborgs flickor. Gamla Luf-ordföranden Birgitta Ohlsson är mer självständig men ändå ett statsrådsämne.
Grönlund Krantz skrev tidigare ofta harmlösa inlägg i lokalpressen men har på senare tid tonat ned sin roll som debattör, kanske på grund av de mothugg hon fick efter ett helt oväntat förslag om att utrusta tullen med batonger. Numera skriver Anna aldrig debattartiklar ensam. Nyamko Sabuni har som politiker visat sig ha gott självförtroende men föga av folklighet. Egenskaper som talar för hög användbarhet snarare än originalitet.
Eftersom det nu en gång är så att det blivit vanligare att tänka rätt än fritt så är det svårt att få fram de politiker som behövs. Det vill säga sådana som är mer intresserade av att vara folkets företrädare än sin egen karriär. Efter det att feminismen upphöjdes till statsideologi har det blivit särskilt svårt att hitta dugliga politiker i Sverige.
