Gick för några månader sedan genom stan. Vid Gula Paviljongen hade vänsterpartiet möte. Flickan som höll i mikrofonen talade om den rasism som breder ut sig i det svenska samhället på grund av den borgerliga alliansens politik. Precis som om de hade makten.
Påståenden alltså som går att förlägga någonstans i gränslandet mellan beskyllningar och det brott som benämnes förtal. Men i vänsterns värld är rasistanklagelser en affärsidé som säljer.
Det var inte särskilt många deltagare på mötet, närmare bestämt sex stycken. När jag passerade skedde en 16,7-procentig ökning genom tillskott av mångårige ombudsmannen Bertil Bartholdsson. Inte mycket att jubla över i en stad som haft rykte om sig att härbärgera gott om stalinister.
Man kan tycka att uppslutningen på vänsterns möte utgör det logiska slutet på kommunismens sammanbrott. Inga andra än de närmast sörjande var förmodligen närvarande. Så ser det också ut på andra partiers möten, varför inga mer långtgående slutsatser bör dras. Det är nämligen lönsamt att peka finger åt folk inom politiken. Vänsterpartiet har hittat en nisch för framtiden.
