Sedan Anna Lindh togs av daga har den svenska utrikespolitiken varit rätt kraftlös. Ersättaren för henne, en redan avpolleterad politiker, blev en nödlösning på grund av den doktrin som kallas varannan damernas inom Rörelsen. Laila Freivalds fick slutligen gå mer än ett år försent efter att ha gjort bort sig på ett sätt som aldrig skulle ha accepterats i exempelvis England i samband med tsunamikatastrofen.
Göran Persson har nu satsat på ett säkert kort, yrkesdiplomaten Jan Eliasson. Han är omtyckt av många, men, för att följa upp det förra inlägget, pensionsfärdig. Eliasson blir sextiosex år senare i år. Den innebär inte att han inte skulle ha något att tillföra. Men någon framtidsman är han inte. Eftersom det nu en gång är så att det är svårare att plocka inrikespolitiska poäng på en bra utrikespolitik än det är att ställa till det på hemmaplan med en dålig utrikespolitik så har Persson gjort ett smart val. En mindre kompetent utrikesminister efter Laila Freivalds hade nog varken sossarna eller Sverige klarat av.
Den som vill hitta något negativt om Jan Eliasson får leta ordentligt. Han har något så ovanligt som en folklig förankring i kombination med en diplomatkarriär bakom sig. Ska det nödvändigtvis sägas något kritiskt utöver hans ålder är det att etiketten arbetarbakgrund så ofta klistras på honom. Det är visserligen oftast andra som ger honom detta epitet, men faktum är att Jan Eliasson själv aldrig varit yrkesverksam som arbetare. I likhet med snart i stort sett alla som representerar hans parti har han ingen som helst erfarenhet kollektivavtalsavlöning.
