De föll en efter en, de kommunistiska diktaturerna i Europa. På de flesta håll infördes demokrati i såväl formell som praktisk mening. Så såg det ut i början av 90-talet. Visserligen dröjde sig så kallat auktoritärt styre kvar i vissa av staterna i östra Europa, företeelser de flesta med tiden trodde skulle vittra bort av sig själva.
Så blev det inte. Så sent som bara för något år sedan kom den andra, riktiga egentliga demokratiseringen av Ukraina och Georgien, under former som kunde ha urartat till något riktigt obehagligt. De kommunistiska nomenklaturor som kvarblivit vid makten där valde dessbättre att inte ta till våld mot de fredliga demonstrationer som slutligen sänkte de förstelnade regimer som hämmade dessa båda stater inåt och utåt.
Idag finns det en diktatur kvar i Europa, och som det verkar ser det inte ut som om den kommer att avvecklas i och med dagens val. President Lukasjenko i Vitryssland har ett fast grepp om staten i sitt land. Som om inte det räckte motarbetas oppositionella mot hans regim även på andra områden. Det talas nu om demonstrationer.
Ibland brukar jag fundera över vad som blir av alla gamla presidenter. Bill Clinton lär ha skrattat högst av alla i en biosalong efter den retoriska repliken: "finns det något så patetiskt som en ex-president?" Alla har inte sådan distans till sig själv. Därför befarar jag att det kan bli ganska svårt att bli av med Vitrysslands auktoritäre president utan att det kommer till sammanstötningar. Det finns nämligen något mer patetiskt än en ex-president: en ex-diktator.
