Det var med en egendomlig känsla jag lade ifrån mig Norrbottens-Kurirens näringslivsbilaga i tisdags. Hemkommen nyss från Dalarna och Vasaloppet där man i stort sett varje stuga tycks finna ut hur det ska gå att tjäna pengar på regionens komparativa fördelar (bra eller dåligt?), bestods jag och andra norrbottningar med en närmast panegyrisk hyllning till tekniska universitetet i Luleå.
Redaktören för bilagan, Lars Pekka, är en man jag aktat tidigare bland annat för det han skrivit om företagandets villkor i Norrbotten. Den här gången har dock herr Pekka drabbats av någon stalinistisk idoldyrkan i vilken universitet ses som höjden av allt gott häruppe. Jag tänker här inte ge mig in i någon debatt om vilka "ansedda" vetenskapliga tidskrifter universitetets forskare publicerats i och vilka avknoppningar i form av företag forskning gett upphov till. Än så länge är dessa fenomen för dåligt utredda. Om arbetsmarknaden för studenterna efter examen behöver inte mycket mera sägas, ty den är urusel.
Universitetets rektor som tillträdde i höstas efter att ha inkompetensförklarats av en sammanslutning av forskare när hon sökte jobbet som rektor vid Umeå Universitet framställs som en framgångsorienterad affärskvinna i näringslivsbilagan. Ändå har personen ifråga ingen erfarenhet från jobb inom näringslivet. Att universitetet som det sägs i artikeln om henne har "57-58 %" extern finansiering innebär inte att det handlar om ett företag. Däremot går det utifrån budgetens sammansättning att ifrågasätta forskningens frihet vid lärosätet i Luleå.
Tagen till det yttersta är det alltså här varken fråga om en myndighet eller ett företag, utan om en politisk filial till socialdemokratin. Enligt egen uppgift har universitetets rektor aldrig varit politiskt engagerad, vilket inte undantar faktum att hon kan vara nyttig för makten.
Värst är ändå att en erfaren journalist med gott renommé går dennas ärenden.
