Byggandet av en ny politisk institution ovan nationalstaterna i Europa kan liknas vid en process som följer en marxistisk nödvändig logik. Det har jag varit inne på tidigare. Förra året fick Europaarkitekterna kännas vid några kännbara nederlag. Mest minns vi kanske de franska och nederländska väljarnas nej till konstitutionen.
Nu tas det återigen nya tag inom denna unika ingenjörskonst. Angela Merkel, färsk förbundskansler och ordförande för unionen sedan första januari i år, driver på för att EU-konstitutionen ska kunna återupplivas. I slutet av förra året spelade hon en avgörande roll för att unionen kunde enas kring en långtidsbudget.
Det som möjligen kommer att uppfattas som fiffel i det förslag som är på väg att föras fram för att få franska och nederländska väljare att ändra sig ifråga om konstitutionen är att endast två delar av tre av den ska underkastas ny folkomröstning. Den tredje delen handlar om en politisk deklaration om "Europas sociala dimension", som är tänkt att antas av de franska och nederländska parlamenten.
Det är väl just på denna punkt som det uppstår problem huruvida det går att föra över nationell politik till den europeiska nivån. Den första och andra delen i fördraget behandlar beslutsordningen respektive grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter. Båda politikområden som de flesta har lättare att enas kring.
