Olympiska Spelen avslutas ikväll. Under drygt två veckor har vi givits möjlighet att ge utlopp för känslor på det mest irrationella sätt som benämnes nationalism. Det har ju också gått mycket bra för de svenske, det talas om det bästa OS någonsin, låt vara att det delas ut mer medaljer än förr.
Riktigt bra kändes det kanske att få trycka dit Norge som i många år varit en av världens främsta vintersportnationer. Riktigt inte lika bra kändes det att skidlängdslandslaget bara fick med sig en medalj hem, undantaget framgångarna i sprint. En OS-drottning fick vi i form av Anna Carin Olofsson, Anja Pärson får ursäkta.
Nu är det vardagen som gäller. Närmast uppmärksammas att det gått tjugo år sedan Olof Palme mördades. Om detta dåd har det sagts att Sverige blev en del av den övriga världen. Allteftersom åren gått har det dock kommit fram fakta som talar för att det skedda var en fråga om tillfälligheter, eller i alla fall knappast en välorganiserad sammansvärjning med internationella förgreningar. Så stor var aldrig Palme.
