söndag, februari 05, 2006

Dags att skriva om historien

PJ Anders Linder skriver idag om ett intressant ämne, nämligen om hur egentligen 1900-talet varit borgerlighetens och inte socialdemokratins århundrade. Jag har länge funderat över detta och undrat om inte en revidering av hela den svenska 1900-talshistorien är på sin plats.

Det är under 1930- och 40-talets krigs- och krisår och under 1960-talets rekordår som socialdemokratin dominerar. Resten av epoken alltsedan allmän och lika rösträtt började tillämpas 1921 har de borgerliga haft övertaget. Det tog till exempel elva år innan socialdemokratin kunde ta ett fast grepp om makten 1932 mycket tack vare en ny ekonomisk politik hämtad från USA som gick ut på att öka statens utgifter i syfte att stimulera efterfrågan.

Några år efter krig som alltid gynnar sittande regeringar hade de borgerliga övertaget igen bland väljarna, men Erlanders regering kunde sitta kvar hela 50-talet tack vare kohandel och det föga demokratiska valsättet till första kammaren som gav upphov till eftersläpande majoriteter. Linder skriver träffande om denna tid då de "de borgerligas starka stat" fick råda.

De borgerliga regeringsinnehaven karaktäriseras vanligen i den gängse historieskrivningen som olycksfall i arbetet. C G Ekman, frisinnad statsminister på 20- och 30-talen som bland annat var med om att lösa en miserabel ekonomisk situation i Kalix 1928, har ett eftermäle som en högst suspekt individ. Thorbjörn Fälldin, statsminister på 70- och 80-talen, var en tacksam spottkopp för socialdemokratiska agitatörer och opinionsbildare. Forskningen har i allt väsentligt fortsatt utefter denna linje.

En omvärdering av den svenska politiska historien är alltså på sin plats. Det första man bör göra är att ifrågasätta den kanonisering av avlidna socialdemokratiska ledare som svenska akademiker gladeligen ställer upp på. Tage Erlander, för att ta ett exempel, var med och byggde upp en svensk underättelsetjänst och drev på hårt i frågan om åsiktsregisteringen av svenska medborgare, de flesta av dem sympatisörer med det parti som i många år utgjort regeringsunderlaget för socialdemokraterna.

Om vi nödvändigtvis ska hitta helgon i den svenska historien så bör vi nog leta utanför politiken.