Så börjar då FI:s blivande partiprogram ta form. Inte oväntat verkar det få stora likheter med vänsterpartiets. Avgående partisekreteraren i vänsterpartiet Pernilla Zethraeus har till och välkomnat FI upp på barrikaden. Sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring är i alla fall de första konkreta frågor FI meddelat att de vill driva.
Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.
Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.
I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.
