En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.
Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.
En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.
Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?
