Mordet på sex miljoner judar utfört av en regim i Europas största nation har för evigt tilldelat världsdelen en alldeles speciell form av ansvar. I direkt anslutning till krigsslutet var det dock segrarmakterna, i synnerhet USA, som drev på för att det skulle göras upp med vad som skett. Idag märker vi detta bland annat i form av minnesmärken och högtider, men också i form av lagstiftning. I Tyskland är det exempelvis förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum.
När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.
Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.
Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.
