Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.
För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.
Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.
