Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.
Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.
Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.
Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.
