Ibland är det rentav tacksamt att bo ute i periferin. Att vara i besittning av möjligheten att utifrån, på avstånd betrakta vad som sker på riksnivån. Den sena vårens debatt i Sverige präglades av vad som framkom i TV-programmet Könskriget. Inte minst väckte sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskningsresultat uppmärksamhet.
Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.
Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.
Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.
Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.
Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.
