Höstsäsongens första stora politiska fråga i Norrbotten blev debatten kring det så kallade transportstödet. Jag måste villigt erkänna att existensen av ett sådant var okänd för mig. Men så är det ju ibland. Saker kommer inte till ens kännedom förrän de blir aktuella och debatterade.
Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.
Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.
Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.
Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.
Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.