Firandet av att det gått 60 år sedan de allierade segrade över Nazityskland verkar inte direkt ha uppställt några hinder för de som vill plaska lite extra i den svenska ankdammen. Idag på envägskommunikatörernas favoritforum DN Debatt går Bo Rothstein till storms mot forskningens politisering. Att kritisera regeringen för denna är en viktig uppgift som har mitt fulla stöd. Vad jag vänder mig mot är ensidigheten i argumenteringen som länge pågått och det faktum att den anförs av en enda man. Samt frånvaron av internationella jämförelser i analyserna.
Denna gång svingar Rothstein svärdet runt hela kroppen, dock utan att nämnvärt träffa ansvariga socialdemokrater. Istället är det förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som i egenskap av Vetenskapsrådets ordförande får motta huvudstöten. Enligt Rothstein agerar denne "nyttig idiot" åt regeringen och medverkar till de små stegens tyranni.
Argumentationen verkar på något sätt överdriven, tjatig, för att inte säga freudianskt orsakad. Kanske är det mot bakgrund av det sistnämnda man främst ska se den då ju Rothstein hösten 2003 befann sig i något slags föreläsningsärende vid Luleå Tekniska Universitet, ett lärosäte som enligt honom själv nog skulle fylla kriterierna på en s.k. bygdehögskola.
Jag vägrar dock tro att Rothstein likt Saulus mött ljuset och ändrat uppfattning om politiserade "småhögskolor". Snarare har det nog varit så att mera krassa intressen legat bakom visiten i Luleå. Närmare bestämt en statsunderstödd marknadsföring av hans egen bok, den auktoritetsbundna Sociala fällor och tillitens problem. I så fall är han ingen vetenskapsman själv utan en Judas.
Innan vi tilldelar någon epitetet "stridbar akademiker" kan det vara på sin plats att fråga sig om ifrågavarande i övrigt sköter sina ämbetsåtaganden. Som till exempel handledning av doktorander och uppgiften att vara sitt ämnes eller sin institutions företrädare. Narcissism och fixering vid det egna intresset är inte ett ovanligt problem hos professorer i största allmänhet. Vilket är minst lika allvarligt som politiskt styrd forskning.
En sann stridbar akademiker var Herbert Tingsten som lämnade professuren i statsvetenskap vid Stockholms Universitet när han ville börja ägna sig åt att driva frågor han brann för. Kompetens fordrade inga speciella titlar en gång i tiden.
