Det pågår en revolution i det tysta i Sverige och västvärlden. Tillverkningsföretag flyttar sin produktion till länder där arbetskraften kan köpas till lägre löner. Samtidigt plockas arbetskraft utifrån till Sverige för att utföra jobb billigare än svenska företag och arbetare. Även tjänsteproduktion "outsourcas" till låglöneländer. Fenomenet har länge debatterats men knappast mycket utifrån dess revolutionära sprängkraft.
Vi fick en föraning om denna i TV-programmet "Debatt" i tisdags då framtidens arbetsmarknad i dalsländska bruksorter diskuterades. Gemensamt för de som förlorat eller riskerar att förlora jobbet tycktes vara att ingen existens var möjlig utanför den egna orten och fabriken. Så ser det ut på många håll i Sverige, och utifrån sådana förhållanden är den ledande samhällsforskningen uppbyggd. Några svar på i vilken politisk riktning det tilltagande antalet arbetslösa industriarbetare kommer att bege sig ges således inte av några statsvetare eller sociologer.
Kanske var det därför debattens huvudaktörer inte bidrog med något nytt. Fredrik Reinfeldt gjorde sitt kanske minst lyckade framträdande sedan han blev partiledare och framstod snarast som blind för problemet när han påstod att vi måste jobba mer. Hans Karlsson, socialdemokratins utsände, hade inte mycket mer att komma med än löften om bibehållna ersättningar. Fast det är jobb folk vill ha.
Det har talats om att omkring en halv miljon jobb kan komma att försvinna ur landet genom denna verkligt post-industriella revolution. Därför finns det skäl att fråga sig vad de många som byggt upp sitt liv kring i första hand trygghet har att se fram emot. Vilka ideologier kommer att utöva lockelse på dem när grunden för deras tillvaro försvinner och uppenbarligen inga hjälpande händer finns att tillgå från dagens politiker?
